Vad är egentligen extremism i Sveriges politiska landskap

2020-10-30 | Michael Williams padlock

OPINION

”Dagens vänsterparti förespråkar i allt väsentligt samma politik som Socialdemokraterna stod för under ledning av Olof Palme”, konstaterar Michel Williams och ifrågasätter extremiststämplar inför valet 2022.

Michael Williams är en fristående, grön, feministisk debattör, samt ämneslärarstudent i samhälls- och religionskunskap.

Vad är egentligen extremism i det svenska politiska landskapet? Från den politiska mittfåran och högerut så är de politiska partierna på riksnivå ytterst tydliga med att inte ge Vänsterpartiet något inflytande eftersom de är extremister. Det är ett ställningstagande som jag tänker är intellektuellt märkligt. Dagens vänsterparti står hyfsat långt ifrån det VPK som existerade under min uppväxt. Dagens vänsterparti förespråkar i allt väsentligt samma politik som Socialdemokraterna stod för under ledning av Olof Palme.

Det handlar om omfördelningspolitik, att de rika ska betala lite mer i skatt så att de socioekonomiska klyftorna i samhället inte blir så avgrundsdjupa som nu. Det handlar om att skattepengar ska gå till det gemensamma nyttiga, som skolor, sjukvård och olika sorters infrastruktur. Att ingen ska sko sig på våra gemensamma skattepengar. Det känns mer rimligt än extremt. Det är ju faktiskt en bra bit ifrån att genom väpnad kamp ta kontrollen över produktionsmedlen, eller hur.

Ett annat parti som råkat ut för extremiststämpeln från samma håll är Feministiskt initiativ. Men med Olof Palmes socialdemokrati i minne, är det verkligen så extremt att driva politiska frågor som handlar om allas lika värde och rättigheter? Den politiska visionen om ett samhälle som är jämlikt och jämställt, där människor är fria att definiera sig efter eget huvud och slippa bli diskriminerade. Att vi alla ska ha lika möjligheter, och för den delen skyldigheter, oavsett vilken sorts kategori människor placerats i.

Man behöver inte alls rösta på vare sig Vänsterpartiet eller Feministiskt initiativ för att tänka att dessa politiska ståndpunkter inte alls är särskilt extrema. Kanske kan man nästan tänka att tankar om det inkluderande, gemensammas bästa rimmar ganska väl med den självbild vi har om oss svenskar och om oss som nation.

De verkligt extrema i dagens politiska landskap är de reaktionära och nationalistiska krafter som vill begränsa människors friheter, som tycker att några få ska få mer på bekostnad av många, som gör skillnad på människor, som vill kontrollera och bestämma över andra. Politiska partier som talar om vi och ”de andra” där ”de andra” alltid kopplas till negativa, biologiskt behäftade, negativa egenskaper.

Det riktigt otäcka är när mittenpartierna flirtar med de här krafterna och den retoriken för att vinna röster, trots att man har facit. Alla borde rimligen veta vart det leder. Ingen kan säga att man inte vet. Är vi verkligen redo att omförhandla vår självbild, vår gemensamma svenska identitet till förmån för ett samhälle få människor kommer att må bra av att leva i.

Det är nu en stund kvar tills nästa val, år 2022. Vi har en stund på oss att ta ett andetag och tänka om, att vända den retoriska skutan till en tryggare hamn. Kanske kan vi börja tala om ett ”vi” utan att definiera ett ”vi” som motsats till ett ”de”. Ett generösare ”vi” som inkluderar alla människor i vårt land. Kanske har jag fel, men jag tror ändå att det är så vi vill ha det i Sverige.