Ann-Sofie Lönngren.

Förtrycket av djur är dödligt också för människor

2020-04-17 | Ann-Sofie Lönngren padlock

OPINION

Exploateringen av den icke-mänskliga världen är en grundbult i framväxten av den moderna kapitalistiska och globala världsordningen, konstaterar Ann-Sofie Lönngren som ser skäl att ompröva relationen mellan människor och djur #eftercorona.

Ann-Sofie Lönngren är docent i litteraturvetenskap vid Södertörns högskola (med tack till Frej Westelius för fakta om virus och epidemier).

RELATERADE ARTIKLAR:

2020-03-24 | Delaktighet i dolda dåd: Ett vittnesreportage som saknats

2019-06-04 | Gretahajpen – chans till demokratiutveckling

2015-11-06 | Det inhumana är också djurhatande

2012-04-05 | Dominans över äggstockarna

2012-03-02 | Köttnormen en eftersläpande maktstruktur

Den helige Franciskus levde under 11-1200-talen, och har gått till historien bland annat för att han predikade för fåglar och tilltalade olika djurarter som exempelvis ”broder kanin” och ”syster fisk”. Tack vare den pågående isoleringen spenderar många av oss mer tid än vanligt med våra icke-mänskliga vänner, men vi predikar vanligtvis inte för dem, och även om vi ofta kallar våra husdjur för familjemedlemmar så utsträcker vi generellt sett inte denna ynnest till andra djur. Ändå har Franciskus teologi sällan framstått som mer relevant än i relation till den nutida virus-pandemin.

Virus är organismer som inte kan överleva utan en levande värd. De utmärker sig generellt genom att vara otroligt anpassningsbara, mutera fort, och till och med kunna hjälpa bakterier i deras resistensutveckling. De kan vara artspecifika eller zoonotiska, ofarliga eller förödande, försvinnande eller persistenta. Det globala viromet är enormt och det råder ingen tvekan om hur akut det kan påverka såväl människa som djur.

Covid-19 uppdagades på en djurmarknad i Wuhan dit det troligtvis kom från fladdermöss via myrkottar. Efter spridningen till människa har viruset även bland annat lyckats infektera en tiger i USA, och har därmed inom några månader gjort flera hopp över artbarriären. Covid-19 må vara det mest pressande exemplet, men också ebolaviruset, som ger den fruktansvärda blödarfeber som med jämna mellanrum skapar rubriker, kommer från fladdermöss och har troligtvis spridits via konsumtion av apkött, så kallat bushmeat.

Att argumentera för att utbrottet av coronapandemin i stort sett innebär att kineserna behöver se över sina rutiner för djurhantering är således naivt. Dels för att problemet är multifaktoriellt, och dels för att vi i väst ännu inte sopat rent framför egen dörr. Djurproduktion på industriell nivå är en idealisk plats för virus, protozoer och andra sjukdomsagens att ansamlas, reproducera och mutera, och därefter spridas till eller med människor och vilda djur.

”Galna ko-sjukan” som utbröt i England i slutet av 1900-talet är ett särdeles skräckinjagande exempel på detta. Prionerna som orsakar sjukdomen kunde smitta över artbarriären, men hos människor uppträdde inte symptomen, i form av demens hos unga, förrän 10-20 år efter smittotillfället. Detta hade kunnat undvikas om man inte hade utfodrat växtätande djur med animalier i jakt på tillväxt och avkastning.

Så länge djurs kroppar produceras, hålls och dödas i enlighet med en kapitalistisk logik inriktad på lönsamhet kommer således det scenario som vi redan sett hända flera gånger att upprepas. Det problematiska med den globala djurindustrin är därmed inte enbart en fråga om icke-mänskliga djurs lidande eller att den bidrar till jordens temperaturökning utan också att den utgör en tickande bomb för stora delar av mänskligheten. På så vis är det möjligt att argumentera för att förtrycket av djur också dödar människor. Detta är dock något som inte enbart bör förstås i relation till köttindustri och hanteringen av djurs kroppar, utan på ett långt vidare plan.

Den retoriska strategi som innebär att vissa folkgrupper inte är lika mycket människor eller möjligtvis ett annat slags människor har alltid varit ett framgångsrikt tillvägagångssätt i krig och andra former av maktövertaganden. Att dehumanisera grupper av människor för att göra dem möjliga att förflytta, experimentera på, utnyttja som arbetskraft eller döda var en av de strategier som exempelvis användes under kolonialismen. Under inflytande av 1900-talets teknologiska utveckling har dock detta tillvägagångssätt fått sällan skådade konsekvenser.

Det mest slående exemplet är naturligtvis andra världskrigets dehumanisering av grupper som judar, romer, homosexuella och utvecklingsstörda, vilket ledde till ett av de största massmorden i modern historia. I relation till detta är det stärkande för den tes som drivs i denna debattartikel att forskning har visat att organiseringen av den senmoderna slaktindustrin inspirerades av koncentrationslägrens planläggning och logistik. Ett senare exempel på hur dehumanisering använts som en strategi för att göra vissa folkgrupper möjliga att döda utan att mörda – som fallet är med djur – är kriget i Rwanda 1994. Här dödades mer än 800 000 personer ur folkgruppen Tutsis, en händelse som föregicks av ett systematiskt utpekande av denna grupp som ”kackerlackor”.

Hur är det möjligt att dessa processer upprepas igen och igen, med alltmer förödande konsekvenser? Det finns två grundläggande orsaker till detta. Den första är uppfattningen att ”människa” och ”djur” är en stabil och oföränderlig biologisk beskrivning av skilda arter. Men dessa benämningar är också i högsta grad politiska, eftersom de föreskriver vilken kropp som kan åberopa vilka rättigheter. Ett exempel på detta är hur västerlandets husdjur i dag på många sätt är betydligt mer privilegierade än världens fattigaste människor.

Som brickor i ett spel om makt är beteckningarna ”människa” och ”djur” i stor utsträckning förhandlingsbara och föränderliga. Den andra orsaken är intimt sammanhängande med den första och utgörs av den antropocentriska världsordning som definierar ”människan” som helt avskild från och självklart överordnad ”djuren”. Men om vilka kroppar som hör till vilken kategori är under förhandling så kommer det förtryck som finns inbyggt i en sådan världsordning förr eller senare att slå tillbaka även på medlemmar av arten ”människa”.

Den samverkande effekten av dessa premisser visas med all önskvärd tydlighet i ovanstående effekter, där processer av politisk maktfördelning manifesteras i återkommande epidemier. Vad som är skillnaden mellan människa och djur har sysselsatt det filosofiska tänkandet sedan urminnes tid, och Charles Darwin hävdade att den enda skillnaden som med säkerhet kunde konstateras var att människan har en unik uppsättning tänder.

Även om Darwin numera har motbevisats på ett biologiskt plan så är det fortfarande ingen som med säkerhet kan fastslå det ovedersägligt och evigt sanna i gränserna mellan mänskliga och icke-mänskliga djur på ett etiskt och rättsligt plan. Delfiner som ges status som ”icke-mänskliga personer” är bara ett exempel på hur det mänskliga rättssystemet försöker hantera detta faktum. Ändå är exploateringen av den icke-mänskliga världen en grundbult i framväxten av den moderna kapitalistiska och globala världsordningen.

Vad skulle det innebära att rucka på den hierarkiska ordningen mellan ”människa” och ”djur”? Förmodligen genomgripande förändringar av de sätt på vilka vi lever, äter och värderar. När denna pandemi dragit över är det hög tid att se över vår relation till djur – egna, andras och ingens.