Om en vecka kan riksdagen rösta nej till höjd pensionsålder

2019-10-09 | FemPers padlock

KRÖNIKA/OPINION

”Vi svenskar arbetar längst i hela Europa. Ändå har vi pensioner i bottennivå”, konstaterar Nooshi Dadgostar (V) som ser möjligheter för de partier som säger sig vilja förbättra situationen för pensionärer att agera när frågan för första gången på länge tas upp i riksdagen.

Nooshi Dadgostar är vice ordförande och feministisk talesperson för Vänsterpartiet, samt återkommande inrikespolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv tillsammans med Annika Hirvonen Falk (MP), Carina Ohlsson (S) och Farida Al-Abani (Fi).

I höst har riksdagen den unika möjligheten att rösta nej till höjd pensionsålder och istället höja de lägsta pensionerna. För första gången på många år kommer pensionsfrågan upp i riksdagen. Vänsterpartiet har lagt ett förslag på 1 000 kronor i höjning per månad, som ett första steg. Därefter bör pensionen räknas upp i takt med löneökningarna. Partier som säger sig vilja förbättra situationen för pensionärerna har ingen anledning att rösta emot. Det kan bli ett nödvändigt och historiskt genombrott den 16 oktober.

Expressen rapporterade i sommar att de fattigaste pensionärerna blir ännu fattigare. Sverige har flest fattigpensionärer i Norden. Vi gick för några år sedan till och med förbi Finland som länge legat högt på den listan.

Den norske pensionsforskaren Axel West Pedersen kallar det svenska pensionssystemet brutalt. Pensionssystemet gjordes om under ett 90-tal då Sverige betraktades som ett krisland. Glada finansvalptyper använde situationen genom att stycka upp och privatisera den offentliga sektorn. Olika, numera förkastade, nyliberala tankemodeller introducerades för att rättfärdiga alltihop.

Resultatet ser vi i dag. Ett skolsystem med obegränsade vinstmöjligheter som saknar motsvarighet i något annat land. Stora privatiseringar i välfärden som byggt in orättvisor i vården och omsorgen. Och sedan ett pensionssystem som stramades åt väsentligt och där delar till och med tvångsförflyttades till börsen.

Även andra nordiska länder gjorde om sina system vid den tiden, men som vanligt gick Sverige längst. Hela risken i systemet ligger på pensionärerna i dag. Högre medelålder, svag konjunktur, sämre sysselsättning och lägre fertilitet kan påverka pensionärernas utbetalningar direkt. Då slår den så kallade ”bromsen” till, vilket i praktiken kan ge en realsänkning av inkomsten.

Enligt Pedersen hade det svenska pensionssystemet aldrig gått att genomdriva i Norge. Där är det självklart att det inte är pensionärerna ensamma som kan ta ansvar för landets ekonomi, utan den norska riksdagen kan till exempel fatta beslut om höjda inbetalningarna till pensionssystemet om det skulle behövas.

I Sverige har majoriteten istället försökt blockera den möjligheten genom att utlokalisera hela frågan till ”pensionsgruppen”. Det är en ovanligt orättvis konstruktion som missgynnar pensionärerna.

I Norge har fattigpensionärerna blivit färre. I Sverige fler.

Vi svenskar arbetar längst i hela Europa. Ändå har vi pensioner i bottennivå. Hur kan det ha blivit så? Hur kan ett välfärdsland med vårt internationella rykte förstöra så mycket för sig själv? I höst kan det ändras. Då kan vi börja reformera ett pensionssystem som har lurat oss i över 20 år. Om andra länder kan, varför skulle inte vi kunna?