Flavia Bonanni, 29 år, administratör på Italienska kvinnors union (UDI), en av Italiens äldsta feministiska föreningar som grundades 1945.

Hur ser du på det politiska klimatet i landet?

– Utifrån ett feministiskt perspektiv går den politiska utvecklingen både framåt och bakåt, men framförallt kännetecknas den av starka kontraster. Vi har till exempel en mycket skicklig och uppskattad politiker, Laura Boldrini, men hon utsätts ständigt för hån och förolämpningar.

– Det kvinnliga deltagandet i politiken ökar (eller så handlar det bara om att det synliggörs mer), men samtidigt blir även oppositionen mot varje försök till förändring starkare. Under en tid när populism och extremism växer i Europa och i USA blir det politiska klimatet aggressivare och fientligare mot alla minoriteter i samhället.

Hur ser du på de antidemokratiska krafterna, såsom anti-feminism och rasism, växer de?

– Jag tror att framsteg alltid möts av en lika stor eller större motkraft, som en del av försöken att blockera förändringen. Och i kristider ökar motkrafterna.

– En annan aspekt är att krisen inte slår lika för alla. Å ena sidan finns det de som skor sig på kriserna och å andra sidan de som får sina liv sönderslagna.

– Ju fler som drabbas av krisen, desto större blir behovet av att hitta de skyldiga att peka finger åt. Och då skyller man på "invandrare som stjäl arbeten" och "kvinnor som anklagar hederliga män för trakasserier", istället för på de som utnyttjar krisen för att öka sin inkomst.


Hur ser du på valet i mars?

– Valet är mycket viktigt. Det kommer att ge en indikation på hur det politiska klimatet kommer att bli de kommande åren. Jag hoppas verkligen inte att vi går tillbaka till de gamla partierna (till exempel Silvio Berlusconis Forza Italia red. anm.), utan att vi får ett starkt parti som sätter jobben, utvecklingen och försvaret av grundläggande rättigheter i centrum för sitt program.

Vilka är de viktigaste valfrågorna?

– Det viktigaste för mig är att se till varje individs rättigheter, eftersom det omfattar de flesta politikområden, inte minst välfärden, arbetsmarknaden och så vidare. Det första jag vill veta från ett parti är just det. Hur mycket är de beredda att stå upp för och kämpa för rättigheter och vad har de åstadkommit hittills på området.

Skulle ett feministiskt parti vara en möjlighet?

– Alla partier bör vara feministiska. De bör ha ett historiskt medvetande och ta hänsyn till kvinnors bidrag till politiken, och ta hänsyn till olika minoriteters röst och erfarenheter. Det är osannolikt att det i Italien skulle komma fram ett parti som bygger på feminism som grundprincip, eftersom ordet feminism väcker så fientliga reaktioner, särskilt bland de äldre som utgör en övervägande majoritet av befolkningen i Italien. Även bland de yngre är uppfattningen att en feminist är en kvinna som är galet hysterisk och hatar män.

– Detta trots att den feministiska rörelsen i allra högsta grad är levande och når resultat genom enträget arbete. Jag har dock svårt att se att de skulle kunna nå den breda enighet som krävs, men jag hoppas att delar av feminismens idéer införlivas i de politiska programmen, i alla fall i vänsterpartierna.

– Men det är ju inte så hoppingivande att den nya vänsterformationen valt namnet "Liberi e Uguali" (Fria och jämlika) böjt i maskulin form. Visserligen försöker de få in en del kvinnor, så det återstår att se vad de kan bli av det.

Rachel Damiani är 29 år och psykolog. Redan som 18-åring var hon en erfaren feministisk aktivist med siktet inställt på att skapa en autonom plats. I ett hus i Rom, som stått övergivet i 15 år, lyckades hon och flera andra bygga upp Kvinnohuset Lucha y Siesta (Kamp och vila).

I huset driver Lucha y Siesta en jour för kvinnor som utsätts för våld och erbjuder skyddat boende för kvinnor och barn. Utöver det erbjuder de aktiviteter och utbildningar, samt arbetar hårt på alla samhällsnivåer för att få de utsattas rättigheter erkända.

Nu står de inför krav på utflyttning, eftersom Atac, ett kommunalt bolag som driver lokaltrafiken i Rom, har ett hål i budgeten på över en miljard och nu vill sälja av fastigheter i stan.

– Efter mycket påtryckningar hade vi fått till ett möte hos kommunen idag, men inga av de verkliga beslutsfattarna dök upp, vilket visar att det politiska intresset och viljan att försöka bevara verksamheten är obefintligt, säger Rachel Damiani.

De är inte ensamma om att befinna sig i en pressad situation, även Kvinnornas internationella hus i Rom har varslats om vräkning.

Det största problemet, menar Rachel Damiani, är att den politiska riktningen när det gäller att bekämpa våld mot kvinnor och att ge stöd till kvinnor som vill ta sig ur våldsamma relationer är endimensionell och helt fokuserar på säkerhet och akuta åtgärder.

– Vi understryker vikten av att bevara och upprätthålla självständiga och självstyrande platser. Allt arbete mot våld kan inte läggas i händerna på institutionerna.

Hon ser hela samhället som anti-feministiskt, från medierna till migrations- och utrikespolitiken.

– Alla politikområden går mot en utveckling som är motsatt den vi feminister arbetar för, säger hon.

– Det ständiga och ökande fokuset på säkerhet och att stänga gränserna bidrar dessutom till ökad rasism, säger Damiani.

– Det socialpolitiska området håller på att eroderas och i stort sett alla arbeten som skapas är i prekariatet, vilket drabbar kvinnor extremt hårt. Medierna framställer våldsamma män som monster och bidrar till att skapa rädsla för utlänningar.

Hon tycker att det endast är det senaste årets rörelse Non una di meno som lyckas hålla komplexiteten levande och söka hållbara lösningar på svåra frågor och problem. Detta med utgångspunkt i att våld, inklusive psykiskt och ekonomiskt, mot kvinnor och minoriteter genomsyrar alla nivåer i livet och i samhället.

– Jag tror inte att något parti är kapabelt att belysa komplexiteten i frågorna, nivån i debatten är så oerhört låg, säger hon.

Och tillägger:

– Jag känner inte riktigt att det här valet rör mig, samtidigt som det i allra högsta grad gör det.

Hon fruktar att många kommer att låta bli att rösta. Valdeltagandet har historiskt varit högt i Italien, men har sjunkit de senaste valen. Den tendensen tror Rachel Damiani håller i sig.

– Det blir ju på något vis beviset på att politiken inte längre talar om det som folk verkligen behöver. Att den saknar respekt för människors liv.

Hon tycker också att vänstern drar mer till höger och att varje regering går längre till höger än sin föregångare oavsett färg.

– Mer höger, mer reaktionär, mer fascistisk och mer och mer rasistisk. Det är så jag ser utvecklingen och det är oroande. Jag tror inte att extremhögern vinner i form av egen majoritet, men vi går säkert i riktning mot en högerstat.

Att ett feministiskt parti skulle kunna vara ett alternativ avfärdar hon.

– Nej, det är inte alls intressant för vår del, varken för mig personligen eller för Non una di menos-rörelsen, vilken karaktäriseras av självbestämmande och radikal samhällskritik. Det placerar den automatiskt utanför allt som partilogiken och makten innefattar.

Elvira Ricotta Adamo, 30 år, jurist från Sicilien, har arbetat mot alla former av diskriminering och för jämställdhet sedan skolåren. Hon arbetar i dag som account manager inom etisk marknadsföring och är aktiv inom den rörelse som vill synliggöra ”den andra generationen” (de som är barn till invandrare, men själva födda och/eller uppväxta i Italien).

Hur ser du på det politiska klimatet i landet?

– Politik speglar samhället, och tyvärr är den nuvarande situationen inte den bästa. Visst har det tagits steg i rätt riktning, (som förkortad tid för skilsmässa, erkännande av barn födda utom äktenskapet, biologiskt testamente rörande vård i livets slutskede, registrerat partnerskap, godkännande av terapeutisk cannabis), men jag tror att vi är långt ifrån att få till exempel en ny medborgarskapslag, som skulle omfatta närmare en miljon barn och ungdomar #italianisenzacittadinanza (#italienareutanmedborgarskap), eller en lagstiftning om lika lön för män och kvinnor och adoptionsreformer.

Hur ser du på de antidemokratiska krafterna, såsom anti-feminism och antirasism, växer de?

– Tyvärr måste jag svara ja. Det handlar om allt från mediernas manipulering, där nyheter förvrängs på ett obehagligt sätt (utlänningar invaderar oss, kvinnor "söker" våldtäkt ... bara för att ge några exempel), till att ta sig fram som kvinna eller som tillhörande en minoritet i arbetslivet, vilket har blivit svårare, särskilt när det gäller att nå upp till den politiska toppen där kvinnliga ledare är sällsynta.

– Jag gillar dock inte att vara pessimist och tror att det alltid finns en bra anledning att fortsätta arbeta för att förändra den nuvarande situationen.

Hur ser du på valet i mars?

– Valet den 4 mars 2018 kommer att bli ett grundläggande test där Italiens öde de närmaste fem åren kommer att avgöras, därför måste vi vara väl förberedda. Om de främlingsfientliga och rasistiska framgångarna, som håller på att stakas ut under valkampanjen, håller i sig så blir det hårt. De ständiga schismerna mellan center-vänster och vänsterfraktionerna har varit rena rama julklapparna till politikerna på höger- och extremhögerflanken, liksom för de populistiska partierna, vilka alla bygger på människors rädsla.

Vilka är de viktigaste valfrågorna?

– En progressiv beskattning som gör att de som har mest i detta land också bidrar mest. En reell möjlighet för ungdomar att ta sig in i arbetslivet. Ökat samhällsskydd för kvinnor som inte vill välja mellan familj och karriär. Erkännandet av rätten till medborgarskap för närmare en miljon barn och ungdomar födda och uppvuxna här och rätten att rösta för de nya italienarna som har bott i Italien i åratal. Italien lider redan av så kallad ”brain drain”, och bland de första att lämna landet är just #italianisenzacittadinanza, det vill säga andra generationens italienare utan medborgarskap, om de får en chans.

Skulle ett feministiskt parti vara en möjlighet?

– Att vara feminist är för mig att ha en vision om ett jämlikt och rättvist samhälle. Alla partier som definierar sig som ett rättviseparti måste basera sig på feminismens grundvalar. Det får gärna finnas män på toppen i ett sådant parti. Feminism är inte en sak för enbart kvinnor.