Seluah Alsaati: Uppgivenhet är det sista vi behöver

2016-03-23 | Seluah Aslaati padlock

OPINION

”Vi behöver skapa fred i Syrien, Irak och andra länder, få ekonomisk stabilitet som gör att människor inte vänder sig till terrorgrupper, få världsmakter att enas och agera. Vi behöver läka våra hemländer. Och vi behöver läka den här världen. Vi behöver plåstra om varandra och ingjuta lite mod – allt går att lösa, så länge vi kämpar tillräckligt hårt för det.”

Rapparen, aktivisten och folkbildaren Seluah Alsaati i ett viktigt meddelande från Järva.

Seluah Alsaati är aktivist, rappare och aktiv som folkbildare i Järva utanför Stockholm.

Här hittar du Seluah Aslaatis You Tube-kanal.

Bryssel blöder.

Det är fan läskigt med terrorattacker. Varje gång det rapporteras om det slår det mig - tänk om det hade varit jag. Tänk om det var jag i den där tunnelbanan eller på den där flygplatsen. Hur hade barnen klarat att växa upp utan sin mamma? Hur många barn blev föräldralösa efter gårdagens terrorattack? Hur många föräldrar förlorade sina barn?

Våra hemländer blöder.

När det kommer till terrordåd i Bagdad finns alltid en oro för att en släkting ska ha råkat illa ut. Pappa kan säga absurda saker som att det inte alls är farligt där min släkt bor för bomben exploderade inte just i deras kvarter. När det utfördes terrordåd i Beirut förra året fick jag messa min vän för att höra att hon var okej. Där utfördes sprängningar på exakt samma gator jag gått på bara ett år tidigare. Syrien, tänker både på människorna jag träffade i Damaskus och på de familjer jag träffade i ett mörkt och kallt garage i Libanon, garaget skulle föreställa ett flyktingläger. Är det såhär man ska hjälpa människor på plats, tänkte jag.

Den här världen blöder.

När det sker attacker i Europa blir jag på något konstigt sätt orolig för att något ska hända mina barn. Om det hände Paris och Bryssel, varför skulle det inte kunna hända Stockholm? Om det hände på Drottningarna en gång, varför skulle det inte hända en gång till? Ibland när jag åker tuben kan jag komma på mig själv att tänka på vad jag skulle göra om tåget plötsligt sprängdes.

Sen har vi de andra galningarna. Nazisterna som skjuter barn på skolor, nazister som slår ner personer med invandrarbakgrund på stan och rasistiska väktare som misshandlar folk i hemliga rum i lokaltrafiken. Som jag också är orolig för. Nazister och fundamentalister, extremer från båda hållen och man själv står där någonstans i mitten och försöker skydda sig mot båda. Plus alla nu som kommer använda dagens terrordåd för att legitimera ytterligare försämrade villkor för människor som flyr från exakt samma saker.

Slutligen. Det är fan lätt att drunkna i uppgivenhet. Men uppgivenhet är det sista vi behöver. Istället behöver vi se till att skapa fred i Syrien, Irak och andra länder, få ekonomisk stabilitet som gör att människor inte vänder sig till terrorgrupper, få världsmakter att enas och agera. Vi behöver läka våra hemländer. Och vi behöver läka den här världen. Vi behöver plåstra om varandra och ingjuta lite mod – allt går att lösa, så länge vi kämpar tillräckligt hårt för det. Om vi inte kan förändra det stora, låt oss börja med det lilla. Orten där vi bor.

Ok slut på meddelandet. Nu ska jag smyga in till pojkarna som ligger och sover och krama om dem. Barn är så fridfulla när de ligger och sover.