Filmaren Erik Gandini använder sig i filmen The Swedish Theory of Love av internationell statistik som visar att Sverige är den mest sekulariserade och individualistiska nationen i världen. Han driver tesen att det är skälet till att många svenskar känner sig ensamma.
Upplevelse av ensamhet är subjektivt. Så vitt jag vet finns det inga studier som tittat på sambandet mellan individualism, sekularitet och ensamhet, men det faktum att 40 procent av svenskarna enligt Röda korset ändå upplever existentiell ensamhet kan inte annat än betraktas som ett problem eftersom existentiell ensamhet kan leda till ohälsa.
Jag såg The Swedish Theory of Love för några dagar sedan och började fundera på detta med att behovet av bekräftelse så ofta är kopplat till vad en gör i stället för vem en är och att upplevelsen av frånvaron av sammanhang i Sverige i dag är allvarlig.
Vi som växer upp i denna del av världen fostras till att bli bekräftade utifrån vad vi gör, som i sin tur skapar en identitet av vem vi är. Vi ska duga i våra jobb och så ska vi vara självgående och ensamförsörjande i våra privatliv. Dessa förhållanden innebär kostnader i form av mänskligt lidande eftersom många jobbar för mycket och dessutom lever ensamma. Det innebär ofta ett lidande som inte skulle behöva kosta pengar att bota utan ordineras med gratisinsatser. Det vill säga hudkontakt och närhet.
Ingen människa är oumbärlig på sitt jobb. Du kan alltid ersättas och din ersättare kan nästan alltid göra jobbet lika bra efter en tids inlärning. Alltför många i dag sätter hela sin personliga existens i sitt jobb. Och fler än någonsin blir utbrända.
Själv har jag arbetat femton år på samma ställe. Jag har sett kollegor komma och gå. Inte en enda gång har någon kollega vid sitt avskedsanförande sagt att de kommer sakna arbetsuppgifterna. Däremot att det kommer blir tomt utan de glada minerna, tillropen och hjälpande händerna från arbetskamraterna.
I vänkretsen och inom familjen är alla unika och ses förhoppningsvis för den person en är. Alltför många agerar som om de inte är behövda. Hur gör vi oss beroende av varandra på frivillig basis är en relevant fråga. Vi är inte utbytbara som privatpersoner men flera agerar som om det vore så. Till slut kanske det blir så. Vänner och familj kanske inte orkar upprätthålla en relation som inte bygger på ömsesidighet.
Det går att räkna på de ekonomiska hälsokonsekvenserna av det faktum att alltför många jobbar för mycket och att andra arbetsföra inte har ett jobb att gå till och mår dåligt av det. Hushållen i Stockholm består främst av singlar och antal ensamhushåll är högst i världen. Kan de dåliga hälsoresultaten räknas i form av antal ensamhushåll?
Nu kan det faktiskt vara så att många väljer ensamheten. Där ligger inte problemet. Det bekymmersamma är att alltför många faktiskt inte gör det och plågas av att inte ha någon som en närsomhelst kan ringa och prata med om trivialiteter, som vad chefen sa vid kafferasten eller vilken mat som ska köpas på vägen hem. Eller bara att få tillfälle att vara personlig och intim med någon.
I Sverige fostras vi till att vara självgående och i synnerhet män ska inte visa sig svaga eller i behov av andra. Forskningen visar att män har svårare att visa att de behöver samtal och närhet. Män begår också självmord i högre utsträckning än kvinnor. Ändå tror enskilda män att just de är vaccinerade från ensamhetskänslor och väljer därför lättare bort sina vänner.
Samtidigt förväntas kvinnor ta hand om relationer. Relationerna till mor- och farföräldrar, vänner och uppväxande barn. Kvinnor ska värna om gemenskapen och när kvinnorna tröttnat på att upprätthålla relationen till sin tidigare partner, om det är en man, så blir ofta just de männen ensamma.
Bara det faktum att vi har ett begrepp som heter ”medberoende” och som definieras som ett sjukdomstillstånd säger något om vår kultur. Som ”medberoende” ser en inte till sina egna gränser utan ”säljer” sig själv för att kunna hjälpa närstående. Det är viktigt och relevant att få hjälp med att inte utplåna sig själv. Men tänk om det ”normala” är att faktiskt finnas till för den som står en nära. Det om något är mänskligt.
Det finns hjälp att få för att kunna sätta gränser när ens nära insjuknat i alkoholism, ätstörningar eller arbetsnarkomani. Men vad heter det när vi inte finns till för andra som behöver sällskap? Vad är det för sjukdom? Det kallas individualism och egoism men har ingen diagnos och det finns inga kurser att gå för att bli mer solidarisk.
Peter Strang, professor vid institutionen för onkologi-patologi vid Karolinska institutet har kommit fram till att den existentiella ensamheten ger ett stort lidande men att den går att lindra med gemenskap. Under hösten 2014 kom han ut med en bok, Att höra till – om ensamhet och gemenskap. Boken beskriver tryggheten i att ingå i en grupp som har inneburit en så kraftig överlevnadsfördel så att vi för hundratusentals år sedan utvecklade starka mekanismer för att söka gemenskap och undvika ensamhet. Att känna välbehag vid hudkontakt är den belönade delen av dessa mekanismer. Samtidigt beskrivs ångest som en varningssignal som ska driva oss tillbaka till flocken i likhet med hur smärta får oss att dra undan en hand som är på väg att skadas av eld.
Jag deltog i en gruppterapi session för några år sedan. Vid ett tillfälle berättade terapeuten att problemet i dag är att alldeles för många patienter tror att det är något fel på dem när de känner sig ensamma när det egentligen är allmänmänskligt. Problemet är snarare att patienter inte förstår att det är universellt att behöva sällskap och känna sig behövd.
Ett samhälle som vill förebygga ohälsa bör väga in ensamhet och arbetsnarkomani som två riskfaktorer för välfärd.
Sverige kan lära av länder där det kollektiva idealet är en del i att vara människa utan att för den skull förlora det ideal av oberoende Sverige byggt upp. Det har varit en politiskt medveten linje att få medborgarna att uppnå självständiga liv och slippa beroendet av släkten och/eller maken som kan vara djupt ojämlikt och klaustrofobiskt. Att som kvinna vara oberoende av sin make eller släkten är en kamp som vi som nation vunnit efter flera decenniers politiska förhandlingar och där jämställdheten är en del av den vunna kampen.
Fast självständighet och beroende borde inte behöva stå i motsatsförhållande. Sverige behöver i stället skapa ett nytt socialt manifest för den tid vi lever i nu där de mänskliga behoven av att få klara av saker på egen hand och behovet av närhet och omsorg om varandra löper parallellt.
Detta för att människan ska fungera utifrån sin fulla kapacitet.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Tack Karen för en intressant betraktelse, och särskilt i samband med Sanna Samuelssons recension av filmen som också är tänkvärd. Även andra recensenter har skrivit om den medvetna eller omedvetna rasismen i Gandinis film, men den frågan som verkligen är värd att diskutera är ju vad den svenska modellen har lett till när det gäller förmågan att stå emot grundläggande samhällsförändringar eller kämpa för bättre villkor. Om vi ska kunna återuppbygga ett välfärdssystem som fungerar långsiktigt så måste det kunna förena rättssäkerhet och trygghet för alla (byråkrati) med flexibilitet och rörlighet för att kunna hantera alla olikheter (medmänsklighet och starka sociala relationer) på ett alldeles nytt sätt.