På vandring i kroppens tid

2015-06-30 | Maria Jacobson padlock

KRÖNIKA/KULTUR

Maria Jacobson tar med två grupper folkhögskolelever – och oss – på ”kommerskritisk cityvandring” i sin nya krönika. Hon ställer bland annat frågan om vad objektifieringen av den manliga kroppen i samtidens kommersiella bildkultur innebär?

Häromveckan ledde jag en kommerskritisk cityvandring för två klasser folkhögskolelever som ska bli fritidsledare. Jag började med att fråga: vad innebär idén om sommar för er? En svarade: halvnakna brudar. Med utgångspunkt från det närgranskade vi symboler och budskap i jakt på att avslöja normer och värderingar i den kommersiella kulturen. Vilka är exempelvis önskade kropps- och utseendenormer, särkilt nu i sommartid? Inte helt överraskande kom gruppen fram till att normerna föreskriver ett smalt, företrädesvis vitt, heteronormativt, fullt fungerade och välvårdat, estetiskt medelklassideal.

Kroppar är särskilt påtagliga under sommarhalvåret. De ska exponeras mer än vanligt. I den nya boken Mediers känsla för kön, feministisk medieforskning, med Anja Hirdman och Madeleine Kleberg som redaktörer finns flera avsnitt som berör kroppar. Jag fastnar särskilt vid Anja Hirdmans kapitel Femininitet som spektakel.

Omöjlig illusion

Hirdman har granskat bilder i tidningar där kvinnors kroppar framställs för att väcka avsmak. Omslagen har rubriker som ”Min rumpa är utom kontroll”, ”Celluliter har vi allihopa” och ”Stjärnorna som svälter sig till döds”. Bilderna på kändisar är närgångna och de skildras nästan som gamla tiders freak shows, groteska och misslyckade. Tidningarna är till för att underhålla läsaren men samtidigt finns en disciplineringsfunktion. Den icke-perfekta kroppen finns inte där för att utmana rådande normer om femininitet utan fungerar snarande som avskräckande exempel. Det estetiserade skönhetsidealet bekräftas av dessa ”chockbilder”.

Anja Hirdman diskuterar om bilderna ska illustrera det misslyckade arbetet med femininitet som vilar på den ”omöjliga illusionen som den idealiserade bilden vilar på”. Hon menar att bilderna visserligen är visuella bevis på att idealet är orimligt men samtidigt ifrågasätter de inte rådande ordning. I stället presenteras kropparna på ett sätt som kan föra tanken till att alla kvinnors kroppar är motbjudande. På det viset byggs en nedvärderande blick på kvinnokroppen in.

Mina tankar går till den manliga blicken, the male gaze, ett begrepp lanserat av filmteoretikern Laura Mulvey. Idén bakom handlar om att kvinnors kroppar formas, disciplineras och kontrolleras genom den manliga – patriarkala – blicken. Det är genom den vi uppfattar oss själva, jobbar på våra kroppar, bedömer och värderar oss själva. Blicken är internaliserad, det vill säga vi har övertagit en värderande attityd gentemot våra kroppar. Medierna genomsyras av denna blick och blir på så sätt ett övervakningsorgan.

Tveksam frigörelse

Under de senaste åren har mäns kroppar blivit föremål för delvis samma typ av objektifiering som kvinnors kroppar. En kan säga att det feminiserade skönhetsarbetet övertagits av män – samtidigt som den manliga kroppen ska disciplineras till en strikt maskulinitet. Den binära könsuppdelningen ruckas inte på.

Det har diskuterats om den visuella kulturens objektifiering av den manliga kroppen innebär att den patriarkala blicken demokratiseras till att innefatta också en feminin blick. Att den maskulina kroppen formas utifrån ett feminint begär. Kanske finns den potentialen men jag är tveksam till om det finns några frigörande aspekter där. Snarare känns det som en fastlåsning i den skillnadsgörande, heteronormativa könsordningen. Den exkluderar många kroppar, de allra flesta faktiskt.

Åter till cityvandringen: Ju längre vi kom desto mer kritiska reflektioner – och mot slutet konstaterade studenterna att den kommersiella kulturen är helt skruvad. Men så svår att motstå.