Tove Olssons morbror Thomas var nio år äldre och lite av en storebror-figur. En kväll sitter han på ett pizza-hak och dricker tillsammans med sin pappa, Olssons styvmorfar. Thomas och hans pappa är på stället till lite efter midnatt, då de bestämmer sig för att gå hem. Pappan ska precis ta tag i ett räcke och sätta ena foten i trappen då han missar, faller och slår i huvudet så hårt att han blir medvetslös. Barpersonal och gäster vill ringa på ambulans, något som Thomas avstyr. ”Det är lugnt, det är min farsa, jag hjälper honom hem.”

– Jag fattar precis varför han gjorde det. Min morfar skulle inte ha gillat att vakna upp med sjukvårdspersonal över sig. Han var väldigt skeptisk till myndigheter och auktoriteter, berättar Olsson.

Olssons morfar växte upp under andra världskriget i Österrike. Eftersom familjen både var kommunister och ateister förföljdes de av katolska fascister och senare, under kriget, av nazisterna.

– Så det fanns i grunden en inbyggd misstro och en viss hårdhet hos min morfar, han var härdad. Kanske var det därför han ofta behandlade Thomas med sån hårdhet.

Även under mordkvällen uppger vittnen att morfadern verbalt tryckt ned sin son.

Trots detta ville Thomas hjälpa sin far, som så småningom vaknade upp efter fallet. Det var bara en 500 meter lång sträcka hem och under den promenaden såg vittnen hur far och son står och knuffar på varandra vid en husvägg.

Fadern vill att Thomas ska hem till sin egna lägenhet och inte följa med till föräldrahemmet. Sonen ska klara sig själv och kunna stå på egna ben, anser han. Ändå umgås de ofta och fadern hjälper Thomas mycket parallellt med att psykiskt bryta ned hans självförtroende.

– Det var en mycket symbiotisk relation som de försökte hitta olika vägar ur, berättar Olsson.

Till slut hamnar de utanför ett hotell. Fadern vill hyra ett rum åt sonen om han prompt inte ska sova i den egna lägenheten. Utanför hotellet blir Thomas senare nedstucken med en kniv.

Fadern knackar på dörren till hotellets entré så pass hårt att glasrutan går sönder. Hotellägaren kommer för att se vad som står på och blir rasande när han upptäcker den mycket fulla personen som haft sönder entrédörren. Några meter bort ser han en annan ligga på marken och förmodar att det är ytterligare en överförfriskad typ, som lagt sig att sova på grusplanen. Den onyktra fadern har svårt att göra sig förstådd och blir till slut arg och försvinner från platsen.

Hotellägaren, som känt sig hotad, har redan ringt 112 och bara en kort stund efter att glasrute-sabotören försvunnit från platsen kommer polisen och får syn på Thomas som ligger livlös. De tror att han är full och väntar på ambulansen, utan att försöka hjälpa honom. Först när vårdpersonalen är på plats upptäcker de att han är död. Mordvapnet, en kniv, hittas slängd under en bil något kvarter bort.

Som i ett töcken

Thomas har inga id-handlingar på sig, så först dagen därpå vet polisen vem han är och pappan häktas med omedelbar verkan. Flera vittnen uppger att en tredje man befunnit sig på platsen, men vem det är går inte att identifiera och misstankarna mot Thomas far kvarstår.

– Det var en väldigt konstig tid. Som ett töcken när jag ser tillbaka. På ett sätt var vi lugna och förnuftiga. Vi sköt inte tanken helt ifrån oss. På ett plan kunde vi kanske föreställa oss att morfar var skyldig, men vi kom alltid fram till ett stort MEN. Han skulle aldrig ha använt en kniv. Han kunde mala och trycka ned om han ville, både psykiskt och verbalt, men var aldrig fysiskt våldsam.

Familjen blir osäker på hur de ska förhålla sig, nästan så att de inte längre vet vem han är. Han förvandlas till en mörk gestalt utan ansikte. Efter två veckor släpps han ur häktet och Tove, mor och mormor är hemma i lägenheten, osäkra på om han har nyckel.

– Den gången var vi rädda för honom på riktigt, berättar Tove med eftertryck.

Dagen efter åker familjen, förutom Toves mor, till sjukhuset för att se Thomas en sista gång. Telefonen i lägenheten ringer och modern svarar. Det är hennes styvfar som brister i en djup, rosslig gråt och säger ”Jag skulle aldrig göra någonting sånt här. Thomas var en skit men jag älskade honom.”

Resten av familjen får höra om samtalet och det blir som om den utsuddade familjemedlemmen kommer tillbaka. ”Han är ju den han alltid varit, inte en mörk gestalt utan ansikte.”

Även om de övriga i familjen intellektuellt kan se olika scenarion av vad som kan ha hänt Thomas, så har Olssons morfar svårt att hantera situationen på samma sätt. Det går inte att föra samtal om det inträffade med honom och inte heller att ha någon uppriktig relation.

– Han höll fast vid att han absolut var oskyldig och ingenting mindes. Vi var beredda att göra allt för att få fram sanningen, oavsett hur den såg ut. Men morfar samarbetade dåligt med polisen och det kändes som ett svek. Samtidigt fanns ju det där komplicerade förhållandet till myndigheter och auktoriteter. Polisen var inte heller så psykologiskt smarta.

Morfadern känner sig sviken, ensam och ser det som att han förlorat hela sin familj. När allt lagt sig och förundersökningen sedan länge är nedlagd beslutar han sig för att flytta till hembyn i Österrike där det finns familj kvar. De kvarlevande släktingarna insjuknar dock snabbt, bland annat i cancer och hjärnblödning och inom loppet av sex månader är han åter ensam.

Fragment, fejk eller försköning

Många förövare påstår att de inte minns brottstillfället. Det är ett sätt att komma ifrån gärningen både känslomässigt och juridiskt. De flesta minnesförluster är fejkade, men det finns de som är äkta. Trovärdigheten i en påstådd minneslucka kan bedömas genom att se till hur pass skarp skarven är mellan vad den misstänkta minns och inte minns.

Till exempel är det inte realistiskt att påstå att minnet är helt utsuddat mellan två specifika klockslag. Om en drabbats av en verklig minnesförlust kommer en ofta ihåg fragment. Forskaren som granskade Olssons morfar ansåg att minnesluckan han redogjorde för var orealistisk. Men Olsson, som i efterhand läst förhören, anser det inte vara lika givet.

– Han minns fragment och försöker inte försköna bilden av sig själv. Han berättade att de stått och knuffat på varandra och att Thomas varit skitjobbig. Han minns att de varit vid hotellet och redogjorde för att det kändes som en dröm, att han känt sig hotad på något sätt. Jag blir inte klok på om jag tycker att det är autentiskt eller inte.

Åren går och behovet att få träffa morfadern igen växer. Olsson vill förstå honom och funderar över att hälsa på. Hon vill spela in hans röst och fantiserar om att ta med en dold kamera eller inspelningsapparat, för att ta reda på om han vet något om Thomas död som inte blivit sagt. Kanske dricka med honom, låtsas bli full och ställa smarta frågor för att se om något avslöjas. Hon kanske kommer se i hans blick om han döljer något.

Tove Olsson står inne på Clas Ohlson och tummar på en inspelningsmodul. Det har hon gjort många gånger förut. Först efter tre år bestämmer hon sig för att äntligen köpa den. Den blir liggande i garderoben ytterligare två år. I skrivbordslådor ligger ofärdiga brev till morfadern som hon undviker att öppna för att slippa påminnas.

– Till slut drabbades jag av paniken att han kunde ryckas ifrån mig och att jag inte skulle hinna träffa honom en sista gång. Jag ville få ta farväl, även om jag inte uttalade det så inför mig själv. Det var ju tabu att sakna och älska honom efter det som hänt.

Hamnar i koma

Olsson tar mod till sig och ringer upp sin morfar. De samtalar länge och i hemlighet spelas samtalet in med modulen från Clas Ohlson.

– Jag har inte orkat lyssna mer än fem minuter på materialet, det är så smärtsamt.

De kommer överens om att ses om bara några månader. När resan närmar sig får Olsson ett samtal från sin mamma som berättar morfadern ligger i koma.

– Då rasade allt. Jag fick stöd från teaterledningen, som gick med på att skjuta upp den då stundande premiären av ”Bitterfittan”, så att jag kunde åka ned och sitta vid hans sida. Det kunde ju vara sista chansen att få se honom.

Ur Bitterfittan.

Olsson reser själv och sitter vid sin morfar, som ligger kopplad till en respirator, i flera dagar. Ingen på sjukhuset förstår svenska så hon kan säga det hon vill utan att någon förstår eller stör.

– Jag hade ju varit så rädd för vårt möte. Morfar var ju egentligen mycket verbal och stark, så det här blev ett avväpnande sätt att möta honom på. Han levde ju faktiskt, det var inte som att sitta vid en död. Jag undrar fortfarande om han hörde eller uppfattade vad jag sa. Vissa säger ju att man hör fast man ligger i koma.

Vaknade han upp igen?

– Ja, det gjorde han. Den här släkten är som katter som alltid landar på fötterna på något sätt, skrattar Tove Olsson.

När morfadern vaknar igen är Olsson tillbaka i Sverige och bara några månader senare avlider han.

Olsson åker ned för att ta hand om dödsboet. Kanske finns tecken på vad som hänt den där natten då Thomas dog? Hon uppehåller sig i lägenheten flera dagar, söker och sörjer.

– Jag fascinerades över rummet där han förmodligen suttit och tittat på utsikten i timtal. Att han hade andats samma luft som jag nu insöp. Det kändes som en stark närhet till honom.

Plötsligt finner hon ett gäng ölkartonger – vilka ser ut att innehålla återvinningssopor. Men de visar sig gömma just det hon söker: dagböcker med privata anteckningar.

Men inte en rad, eller ens en ledtråd, om vad som hänt Thomas.

Bitar i ett pussel

Olsson tar på sig kläderna som finns i garderoben, precis som när hon var liten. Ett par för stora byxor med tillhörande hängslen och en skinnjacka åker på. Hon känner på lädret, lyssnar till hur det knarrar och känner morfars doft.

Vissa plagg får följa med tillbaka hem. Hon samlar på sig minnen, spår av sin morfar. Lite som ett eget detektivarbete. Allt sparas nogsamt i olika flyttlådor.

I dag används kläderna och flyttlådorna i föreställningen ”Tusen bitar”.

Från början finns inga planer på att göra teater av det ihopsamlade materialet. Inte ens när hon skriver ned tankar, känslor eller fakta om det inträffade. Det behöver bara få komma ut. Eftersom processen undvikits under många år är det en befrielse att sätta ord på det hela.

Först när Västerbottensteaterns ledning efterfrågar nytt material inför kommande spelsässong påbörjas tankar om att göra teater av familjehistorien.

– Jag ville vara så exakt i enlighet med fakta jag kunde, så det blev ju lite av en deckargåta. Publiken tilldelas bitar och får lägga pusslet själva.

Det finns en rädsla att pjäsen ska uppfattas som spekulativ eller som om skådespelaren försöker få personlig vinning genom att göra den. Familjemedlemmarna finns med som karaktärer och det är viktigt att kärleken till dessa framgår.

– Skulle jag använda deras verkliga namn och visa bilder på hur de såg ut? Kunde jag använda kläderna jag ärvt? Det fanns ju tusen vägar att gå, vilket jag pratade mycket med min mamma om.

Upplevde familjen att du gick över gränsen genom att göra föreställningen?

– Nej, de har varit ett under av stöttande. Men jag kunde vara nervös i veckor inför ett samtal där jag skulle uppdatera om hur arbetet gick. För att förhålla mig lite mer kallt till samtalen med mamma, och slippa vara nervös, så började jag skriva ned vad vi sa. Då kunde jag svart på vitt se att det ju inte var någon fara. Jag läste upp våra samtal på repetitionerna och gestaltade mamma och vips så var hon också med i pjäsen, skrattar Tove.

Dela smärtan

Ansvarskänslorna gentemot Thomas och morfadern är knepigare att förhålla sig till då de inte finns här att ge sin version. På sätt och vis anser Olsson att hon inte har moraliskt rätt att använda sina släktingars öden som hon gör. Det är en komplex fråga vem som äger rätten till historien, vilket innebär mycket tvivel och överväganden. Lite hjälp på traven kommer dock av att projektet görs på en teater. När processen väl är i rullning går den inte att stoppa.

I dag är pjäsen en del av Teater Lumors repertoar och inför hösten planeras ytterligare en turné på spridda platser i södra Sverige.

– Jag skulle rekommendera alla att bearbeta trauman på det här sättet, att göra dem till konstnärliga projekt. Det behöver såklart inte vara just teater, utan nåt man intresserar sig för. Men att våga dela det inträffade med andra människor, ta sig själv på allvar och komma igenom det svåra. Det är viktigt att våga dela smärtan med andra.

Mer i veckans FEMPERSPODD: Aleksa Lundberg och Tove Olsson diskuterar hur det står till med jämställdheten inom svensk scenkonst. Bör vi förpassa klassikerna till historien och hur kan en som konstnär påverka de som sitter på den ekonomiska makten?