Skugge rodde iland med att avsäga sig feminismen med feministiska argument, skriver Anna-Klara Bratt,

Välkommen tillbaka till fronten!

2012-04-03 | Anna-Klara Bratt padlock

OPINION

Linda Skugge är förvånad över att feminismen ännu inte kommit över kroppsbehåringen. Anna-Klara Bratt konstaterar att kvinnors kroppar ständigt måste återerövras från offentligheten och påminner om att andra frågor stått och stampat sedan 1930-talet, som frågan om det obetalda hemarbetet.

2012 och Linda Skugge har återvänt till feminismen. Jag har aldrig tvivlat på att hon skulle göra det Jag tvivlar till och med på att hon någonsin lämnat feminismen, jag har alltid uppfattat det som att hon gav upp det hopplösa projektet att försöka förklara för omvärlden att hon var både feminist och höger.

Linda Skugge hade svarta kläder, skrev med stora bokstäver och led tydligt av en kronisk räknefeminism. Det går aldrig över. Vem som helst som bottnar i sin känsla av klass, kön, etnicitet eller annan diskriminering vet att det aldrig går över.

En timme med en nyhetstidning eller tevesändning med endast ett kön i samma ålder och samma hudfärg höjer blodtrycket. I 20-årsåldern anses det vara en pikant tillgång. Senare i livet kan det bli direkt livshotande.

Linda Skugge är förvånad över att feminismen står och stampar på samma ställe som när hon och Belinda Ohlsson redigerade Fittstim för snart 15 år sedan. Jag förstår precis vad hon menar. Jag kände likadant när de redigerade fittstim. Hade vi inte kommit över kroppsbehåringen på 70-talet?

I dag har jag följt frågan tillräckligt länge för att bli glad när frågan dyker upp igen. Vi måste ständigt återerövra våra kroppar från offentligheten och varje generation måste bekämpa just deras rådande normer.

Eller som en före detta Centerkvinnor-ordförande Annika Qarlsson formulerade det i början av 2000-talet apropå sam- eller särorganisering inom de politiska partierna: ”Jag tror inte att vi kommer att nå en punkt där vi är färdiga.” Det gällde en intressant utredning om kvinnors organisering där företrädare från samtliga partier, oavsett organiseringsform, var eniga om att just deras sätt inte hade varit tillräckligt.

Just Centern, som har och har haft Sveriges största kvinnoförbund, har därigenom som enda parti i Sverige kunnat matcha fram hela tre kvinnor på partiledarposten (Söder, Olofsson och Lööf) men de har inte vunnit genomslag för sina politiska idéer inom det egna partiet eller i alliansen. Motsatta problem tycks S-kvinnorna ha; de har nått visst genomslag för sina politiska idéer men deras ledare har ständigt behandlats styvmoderligt av det egna partiet.

Moderaterna och Vänsterpartiet hade valt den så kallade jämtegreringsvägen, dvs inget särskilt kvinnoförbund, och det hade inte heller fungerat för kvinnorna inom deras respektive partier. I veckan startade Vänsterpartiet ett nytt Kvinnonätverk av samma anledning. Om kampen är evig blir alltså organisationsformerna desto viktigare. Organisationsformerna, ståndaktigheten och – framförallt: en mångfald av strategier. Både sam- och särorganiseringen. Både jämtegrering och egna kanaler. Både individ och kollektiv.

Jag minns veckan du avsade dig feminismen. Dina argument var klart feministiska. Att utropa sig till feminist var ingen framkomlig väg i karriären, oavsett hur känd eller personligen etablerad man än är. Det fantastiska är att du rodde i land med det. Många har trott att du inte längre varit feminist. Hahaha.

Jag minns också att du gav dig på den kanske svåraste av feminismer: den kristdemokratiska. Det ska bli spännande att se vart du har rört dig politiskt de senaste sju åren: eller har du också stått och stampat precis som frågan om kroppsbehåring?

Vilket som - welcome back till fronten! Désiree Pethrus kan sannerligen behöva lite stöd med feminismen inom kristdemokraterna! Och frågan om det obetalda hushållsarbetet står mer eller mindre och stampar sedan 1930-talet.

Det är kvinnor som ska städa, oavsett om det är i det egna eller andras hem och inte är det värt några pengar heller.