Ännu risk att begreppet barnperspektiv urholkas

2012-03-29 | Siri Sylvan padlock 3

OPINION

Faran är när barns rättigheter inte längre är politikernas mål utan används som medel, skriver Siri Sylvan. Detta i ett svar på Linnéa Brunos replik om att barnperspektivet också är viktigt.

Linnea Bruno påpekar i en replik att barnperspektivet också behövs, och att strävan efter barnens rätt lika lite ”har gått för långt” som den efter jämställdhet. Jag kan absolut hålla med henne om detta. Ett riktigt barnperspektiv är viktigt, och en verklig strävan efter barnens bästa kan inte gå för långt. Men desto viktigare blir det då att begreppet inte urholkas, eller används för andra syften.

Det jag i min artikel försöker invända mot är inte att partierna ser till barnens ställning som ett prioriterat mål. Det är inte barnperspektivet som mål som är problemet, utan hur det i allt högre utsträckning används av partierna (och andra) som medel.

När barnperspektivet används för att försvara traditionella normer eller för att plocka enkla politiska poänger, så kan man inte längre lita på att perspektivet verkligen innebär en vilja att förbättra barnens villkor. Detta kan jag tycka är fallet med delar av Kristdemokraternas och andra konservativa gruppers argumentation. I hur hög grad är motståndet mot ensamstående kvinnor möjlighet till insemination ett ställningstagande för barnen, och i hur hög grad är det bara en konservativ reaktion på att tvåsamhetsnormen rubbas?

Jag menar också att det är problematiskt när barnperspektivet blir det vedertagna och dominerande i frågor där andra perspektiv är relevanta. Att barnperspektivet är nytt inom vissa områden och där behöver fördjupas är mycket möjligt, och då är ett utvecklat barnperspektiv positivt och viktigt. Men i flera andra offentliga diskussioner – som den om barnfattigdomen och surrogatmödraskapet – har perspektivet snarast använts för att skymma andra perspektiv, som i sammanhanget är mer relevanta.

Barnfattigdomen engagerade många, och det var säkert bekvämt för socialdemokraterna att komma undan det laddade (och i mångas öron uttjatade) ordet klass. Men antagligen hade det varit mer konstruktivt att tala om fattigdomen med ett feministiskt eller etniskt perspektiv. Det skulle ge en tydligare bild av vilka barn som faktiskt är hårdast drabbade, dvs invandrarbarn och barn till ensamstående mammor. I den frågan, liksom i frågan om surrogatmödraskap, handlar barnperspektivet mer om politisk strategi än något annat. Det är ett sätt att slippa röra vid känsligare ämnen som till exempel feminism och exploatering av fattiga människor i andra länder.

Att se till ett perspektiv utesluter inte ett annat, och intersektionalitet är i grunden bra. Men ibland kan det bli för trångt i debatten, och perspektiven riskerar att tränga ut varandra. Det är viktigt att barnperspektivet inte, på grund av populism, blir det enda perspektivet i frågor som rör även andra grupper.

Verktyg

Skriv ut

Kommentarer

20120329 - Siri Sylvan: Ett till exempel på hur barnperspektivet ibland leder vilse finns att läsa i dagens DN-debatt. Sju barnläkare kräver att barn ska få rösta via ombud i allmänna val. Detta med anledning av debatten om barnfattigdomen. Är rösträtt för barn, eller rättare sagt rätten för föräldrar att rösta i sina barns ställen, ett effektivt sätt att stärka barnens ställning? Personligen tror jag att förbättrade ekonomiska villkor för ensamstående mammor är ett bättre sätt att bekämpa barnfattigdomen.
20120330 - Linnea Bruno: Tack för svar. Alla politiska förslag ska naturligtvis kunna granskas och bemötas med kritik - oavsett om de presenteras i jämställdhetens/feminismens, barnens bästa eller integrationens namn. Jag upplever det inte som svårare att kritisera förslag som hävdas utgå från barnperspektiv, det är något jag sysslar med för jämnan. Att stärka barns medborgerliga rättigheter, politiska inflytande behöver väl inte utesluta ett samtidigt bekämpande av fattigdom? Är inte säker på att jag instämmer i barnläkarnas förslag om rösträtt via föräldrarna, snarare bör kanske rösträttsåldern sänkas till 16 år.
20120330 - My Johansson: Jag håller med om att det finns risker att begreppet urholkas och blir ett spel för gallerierna. Ett exempel på tal om fattigdom går att hitta i Stockholms stad riktlinjer för ekonomiskt bistånd. Där har man lagt till under en rubrik som jag tror heter barnperspektiv att föräldrar som söker bistånd ska påminnas om att det bästa för barnen är att föräldrar har ett arbete. Snacka om att förvränga socialtjänstlagens intention att införa att barnets bästa ska beaktas. Istället för att hjälpa barnfamiljer som hamnat i nöd ska de bli påminda om att de är dåliga föräldrar som inte "lyckats" hitta jobb.