Vägskäl för Tunisien

2011-10-28 | Per Björklund padlock

UTRIKES

Efter framgångarna för islamistiska Ennahda i Tunisiens historiska val blandas stolthet och hopp med oro för framtiden. Feministiskt perspektiv har pratat med två unga kvinnor – från motsatta politiska läger – om framtiden för landets kvinnor.

När Souha Ben Hman hade röstat för första gången i sitt liv gick hon stolt ut på gatorna och visade upp sitt blåfärgade pekfinger för alla hon mötte – och uppmanade dem att gå och rösta. Det ångrar hon i dag.

– De flesta av dem röstade antagligen på islamisterna, säger hon med ett dystert leende.

Långt innan det slutgiltiga valresultatet offentliggjorts stod det klart att islamistiska Ennahda hade vunnit nästan 40 procent av platserna i Tunisiens konstituerande församling, som kommer att ha ett avgörande inflytande på landets framtid. Fyra dagar senare märks en påtaglig oro inom den sekulära medelklassen. På Facebook cirkulerar rykten om att skolor i fattiga områden redan börjat separera flickor och pojkar, och en del unga kvinnor säger att de inte vågar röka på gatan längre, av rädsla för att bli attackerade av islamister. Andra säger att de börjat packa väskorna för att flytta utomlands.

I valrörelsen lovade Ennahdas företrädare gång på gång att man inte vill förbjuda alkohol, tvinga kvinnor att bära slöja eller ändra de lagar som skyddar kvinnors personliga rättigheter. Men kritiker anklagar rörelsen för att ha en dold agenda, som är betydligt mörkare.

I själva verket består rörelsen av många strömningar, påpekar Souha Ben Hman.

– Några är extremt reaktionära medan andra är relativt progressiva. Problemet är att det är de senare som oftast visas upp utåt. Men Hammadi Jebali, som sagt att han vill bli premiärminister, tillhör definitivt den reaktionära grenen. Så sent som i går sa han att han vill ändra lagen för att tillåta polygami.

Nu fruktar hon att hennes eget parti – socialdemokratiska el-Takattul – och andra sekulära partier kommer att göra stora eftergifter för att få ingå i en koalitionsregering.

– Jag är inte emot kompromisser i sig. Men det är så oerhört mycket som står på spel eftersom vi ska skriva en helt ny konstitution, säger hon.

Souha är inte förvånad över valresultatet. Däremot är hon besviken över hur de progressiva partierna behandlat de medlemmar som är kvinnor. Trots att varannan kandidat på partiernas listor måste vara kvinnor kommer parlamentet att domineras av män, eftersom få listor har en kvinna överst. I Souhas eget parti fanns bara tre kvinnor i topp på mer än 40 listor.

– Det största problemet för kvinnor i Tunisien är att vi har varit utestängda från politiken i sextio år, till och med under Bourghiba som var ganska progressiv och försvarade kvinnors rättigheter. Det kommer att ta tid att ändra på det, men jag är trots allt optimistisk. Jag har röstat i mitt första val, och vi har hela tiden varit medvetna om att vägen till demokrati kommer att vara svår.

Jawhara Ettis är en av Ennahdas nyvalda ledamöter i den konstituerande församlingen – och med sina 26 år en av de yngsta. Och hon är medveten om att många kvinnor är oroliga på grund av rörelsens växande inflytande.

– Jag har själv träffat många som är genuint oroliga för sin framtid. På universitetet där jag undervisar har gråtande kollegor kommit fram till mig och frågat ”vad kommer du att göra med oss Jawhara?”.

Hon tror att mycket av rädslan beror på att tunisiska och utländska medier i nästan trettio år har utmålat Ennahda som terrorister. Och hon har förståelse för att folk är extra mottagliga för skrämselpropaganda i det tumult som följt på revolutionen. Men hon har mindre sympati med de politiska partier som bidragit till att blåsa upp rädslan.

– Vi har gjort flera överenskommelser med de andra partierna där vi förbundit oss att respektera kvinnors rättigheter och yttrandefriheten och andra rättigheter. Men trots det ägnade vissa partier hela valrörelsen åt att misstänkliggöra oss för att vinna väljare, det är fult spel, säger hon.

Jawhara Ettis berättar att hon har drömt om att jobba med politik sedan hon var liten. När partiet frågade om hon ville kandidera tackade hon därför genast ja – trots att hennes enda erfarenhet av politik är från tiden i studentkåren. Men hennes beslut påverkades också av familjens historia. När hon var fem år gammal greps hennes far av polisen och torterades, trots att han inte var särskilt aktiv i den islamistiska rörelsen.

–Jag begrep inte då vad som hände, men när jag växte upp och började förstå började jag läsa Ennahdas litteratur. Och jag upptäckte snabbt att jag höll med om deras idéer, säger hon.

– Det jag tycker om med Ennahda är att det är en rörelse som försöker integrera arabisk och muslimsk kultur med universella värden som demokrati, frihet och tolerans. Vi försöker bygga demokrati med islam som grund. På så sätt kan jag överbrygga motsättningen mellan min identitet som muslim och som en modern människa som lever på 2000-talet.

Det största problemet för tunisiska kvinnor i dag handlar dock inte om religion och identitet, utan om ekonomisk exploatering, säger hon.

– Vi exploateras på alla områden, men i synnerhet på jobbet. Vi tvingas acceptera väldigt tunga jobb till väldigt låga löner. På många företag är en majoritet av de anställda kvinnor, men det beror inte på att chefen är feminist utan på att han vet att kvinnor accepterar lägre löner – trots att de ofta gör bättre ifrån sig på jobbet!

Ett annat problem för tunisiska kvinnor är att de slits mellan två extremer när det gäller synen på kvinnors roll i samhället, menar Jawhara

– Å ena sidan känner många kvinnor att de måste stanna i hemmet och ta hand om man och barn för att vara riktiga muslimer. Det är ett synsätt som blivit starkare på senare år på grund av inflytande från gulfstaterna, vilket är väldigt farligt, säger hon.

– Samtidigt känner en del kvinnor att de måste klippa alla band till islam för att vara fria, vilket skapar motsättningar i samhället. Mitt eget mål är att försöka hitta en medelväg. Jag vill vara ett föredöme för andra genom att visa att jag kan vara framgångsrik yrkesmässig, vare sig det är i politiken eller som lärare, samtidigt som jag är stolt över min muslimska identitet.