Bild: Predrag Simicevic

Ombytta könsroller i det gröna

2011-07-01 | Pernilla Ahlsén padlock

KULTUR

Det finns för få kvinnliga huvudroller i klassiska pjäser. Det tycker skådespelarna bakom Kullehusteatern och beslutade sig för att se vad som händer om huvudrollen i Molières Den Girige får byta kön.

FAKTA/DEN GIRIGA

Regi: Anita Ekström

I rollerna: Anne Kulle, Linda Kulle, Calle Jacobson och Ulf Drakenberg.

Spelplan: Pjäsen hade premiär i Bergshamra i Roslagen i onsdags och spelas i stort sett dagligen på olika platser runt om i Roslagen, Stockholm och Stockholms skärgård fram till och med 8 augusti. Hela spelplanen och information om hur man bokar biljetter finns på Kullehusteatern.se.

Den girige är en klassisk 1600-talskomedi om kärlek och pengar, med den gnidne Harpagon och hans två vuxna barn Élise och Cléante i huvudrollerna. Pjäsen kretsar kring Harpagons och Cléantes kamp om en ung kvinnas kärlek, vilket gör det hela till en ganska patriarkal historia med sedvanliga inslag av gubbsnusk.

I Kullehusteaterns uppsättning av Den Giriga står konflikten i stället mellan en mor och hennes dotter.

– Vår dramaturg Jan Johannesson har skrivit om manus så att det istället handlar om Harpagona och hennes dotter Élise. Förutom att vi bytte kön på Harpagon har vi slagit ihop Cléante och Élise till en roll, så att hon får drag och repliker av båda syskonen, säger Linda Kulle som spelar dottern i pjäsen.

– Egentligen är Élise en klassisk tjejroll utan eget liv. Hon är verkligen ett barn av sin tid, en kvinna som hela tiden faller offer för olika omständigheter och har rätt larviga repliker som ”jag är så ängslig”. När vi bakade in Cléante i hennes roll blev hon en mer driven och spännande karaktär med fler bottnar, fortsätter hon.

Kullehusteatern har funnits i fjorton år och drivs av skådespelarna Linda Kulle och hennes mamma Anne Kulle, som spelar Harpagona i årets uppsättning. Varje sommar sätter de upp en ny föreställning och turnerar runt mellan olika gräsmattor i Roslagen, Stockholm och Stockholms skärgård.

Det är alltid en klassiker, men i en ny och uppdaterad version, där kvinnorna tillåts att ta större plats än i originalet.

För några år sedan dammade de av den feministiska dramatikern Anne Charlotte Lefflers bortglömda pjäs Skådespelerskan, och i år provar de alltså vad som händer om man sätter en kvinna i en klassisk mansroll.

– Både jag och mamma har ett feministiskt synsätt i grunden och vill arbeta aktivt för en förändring av de rådande könsnormerna. Dessutom tillämpar vi fri rollsättning, vi väljer roller som vi vill spela och låter oss inte begränsas av att de egentligen är skrivna för ett annat kön.

– Historiskt sett är det, precis som inom många andra områden, männen som dominerat teatern, såväl som manusförfattare, skådespelare och regissörer. Det märks i att de bästa och mest intressanta rollerna är skrivna för just män. Men vad händer om vi sätter en kvinna i en klassisk mansroll? Måste det bli någon skillnad? Mamma är ju som klippt och skuren för att spela Harpagon, säger Linda Kulle.

Blir det någon skillnad då? Vad händer när könsrollerna byts ut?

– Det blir väldigt spännande för plötsligt tvingas man möta sina egna fördomar om hur män och kvinnor förväntas vara. Hur tolkas det till exempel när en äldre kvinna vill ha en yngre man? Vi har alla sett pjäser om äldre män som vill ha en yngre kvinna, men en äldre kvinna som tänder på en ung kille är inte lika vanligt. Vi kommer undan det klassiska gubbsnusket på det viset. Visst, det är fortfarande snusk, men inte lika normativt snusk, eftersom det inte understryker utan snarare ifrågasätter de rådande könsnormerna. Förhoppningsvis bidrar det till att det inte bara blir vanlig sommarunderhållning utan en pjäs som får folk att tänka efter lite.