Paula Dahlberg, Denny Lam och Mina Dennert är initiativtagare till uppropet #nostranger.

#metoo: No stranger

2018-01-09 | Undertecknarna padlock

OPINION

Vi är lika och samtidigt också väldigt olika varandra, men vi har en sak gemensamt: att vi ständigt i vår vardag möts av fördomar, diskriminering och rasism på grund av våra utseenden, vårt ursprung, våra religioner, våra namn eller vår hudfärg, skriver över 500 undertecknare av uppropet #nostranger.

Uppropet #nostranger publicerades först i Expressen den 18 januari 2018.

RELATERAT:

2017-12-13 | #metoo: Nu samlar vi alla upprop


#metoo-upprop:

#akademiuppropet

#allavi

#allmänhandling

#bortabrahemmavärst

#dammenbrister

#deadline

#exponerad

#gömdakvinnor

#hjälpaintestjälpa

#husfrid

#ickegodkänt

#imaktenskorridorer

#inationensintresse

#intebättreförr

#intedinhora

#inteförhandlingsbart

#inteminskuld, #påvåravillkor

#kidstoo

#killtheking

#konstnärligfrihet

#larmetgår

#listanärstängd

#lättaankar

#medvilkenrätt

#metoobackstage

#nustickerdettill

#nykterfrizon

#närmusikentystnar

#nödvärn

#obekvämarbetstid

#orosanmälan

#räckupphanden

#sistabriefen

#sistaspikenikistan

#skiljaagnarnafrånvetet

#skrattetihalsen

#slutvillkorat

#slådövörattill

#teknisktfel

#theshowisover

#timeout

#tystdansa

#tystiklassen

#tystnadtagning

#underytan

#utanskyddsnät

#utantystnadsplikt

#vardeljus

#vikokaröver

#visjungerut

#visparkarbakut

#vispelarintemed

#vårdensomsvek

#utgrävningpågår


Saknar du ett upprop i listan? Mejla upprop@feministisktperspektiv.se.

Det är svårt att prata om rasism i Sverige. Ofta beskrivs rasism som en rädsla för det okända, så kallad främlingsfientlighet, men vi är inte främlingar. Vi vägrar därför att ursäkta rasism som främlingsfientlighet, och vägrar därmed acceptera att den som diskriminerar eller hatar får ses som offer för denna rädsla och därför fråntas ansvar för sitt beteende.

Många tänker på rasism, diskriminering och förtryck som ett tydligt uttalat hat baserat på främst hudfärg. Rasism drabbar dock många fler och kan vara både tydligt och subtilt. Sverige har en mörk historia av kolonialism, rasism och imperialism. Staten Sverige bär ansvar för fördrivandet och förtrycket av samer från Sapmi. En kolonialism som lever kvar och ger konsekvenser än i dag. Rasism uttrycks även i föreställningar om kultur, vilket till exempel blir tydligt i den växande vågen av antisemitism och islamofobi vi ser i dag. Denna form av rasism omöjliggör för bland andra judar, romer, samer och muslimer att ses som en del av det svenska samhället. Trots att bland andra samerna existerat i denna geografiska del av världen långt innan Sverige ens existerade som idé.

Genom att dela med oss av våra vittnesmål kring rasism under taggen #NoStranger vill vi synliggöra hur vanligt förekommande rasism är. Vi vill skapa en möjlighet för den som utsätts att ge röst åt sin erfarenhet, finna stöd och igenkänning i andras berättelser. Samt uppmärksamma de som utsätter andra för rasism på att det får verkliga konsekvenser för den som utsätts.

När vi påbörjade insamlandet av vittnesmål i en Facebookgrupp rasade berättelser in från arbetslivet, skolan, sjukvården, myndigheter och offentliga platser. Förövarna kan vara vem som helst, med vilken bakgrund som helst. Ingen är förskonad från risken att agera rasistiskt! En sak var dock central i alla våra berättelser: inte någon av de som hade agerat utifrån rasistiska fördomar hade tagit ansvar eller bett om ursäkt för sitt beteende. Istället hade man slagit det ifrån sig. I många fall även snabbt lagt över skulden på den utsatte.

Syftet med att vi tar makten över våra egna berättelser och erfarenheter är att vi själva får definiera vad rasism är och lägga skuldbördan och ansvaret där det hör hemma; hos den som utsätter andra för rasism.

Därför har vi startat detta initiativ. För att ge kraft till våra berättelser genom att höras tillsammans. För att Sverige är allas vårt land. Vi är det nya och det gamla Sverige. Vi är ett land som ständigt förändras och där det inte finns en tydlig start och inget tydligt slut på vad det innebär att vara svensk. Det finns bara vi som bor, arbetar och föder våra barn här. Vi som åldras och vi som dör här.

Detta är vårt upprop, vår röst. För alla oss som blir utsatta för rasism. För alla oss som ständigt behandlas som främlingar i det land som vi kallar hem.

Om du har blivit utsatt för rasism, dela då din egen berättelse om rasism och tagga den med #NoStranger.

Om du vill stötta alla oss som blir utsatta så lyssna, reflektera och stå upp för den som blir utsatt.

Här är några av vittnesmålen:

Paula Dahlberg, 31, Värnamo:

Från att jag var fyra år fram till jag blev tolv utsattes jag för sexuella övergrepp, alla former av våldtäkter du kan föreställa dig i princip. Varför nämner jag det här? För att ett av huvudmotiven bakom var rasism. Det var också en orsak till att när delar av detta uppdagades så var det jag som fick skulden, för att det ansågs ligga i mina gener att vara en ”fresterska”. Jag skulle helt enkelt sluta locka män med min förföriska kropp.

Några år efter att jag blev fri från dessa första förövare våldtogs jag av en lärare. Jag var 17 år. Efter övergreppet när jag fortfarande var inlåst med honom på toaletten där övergreppet skedde tittade han på mig, log och sa ”ser du vad du fick mig att göra? Det här är ditt fel, du och dina vackra exotiska ögon.”

När jag sen skulle få stöd av en psykolog för detta övergrepp frågade han varför detta hänt just mig. Vad i mitt beteende skapade övergreppet? ”Ni utländska tjejer har ju ett annat sätt. Ger signaler till män kan misstolka som flirtande”.

Polisen som utredde händelsen ändrade brottsrubriceringen med hänvisning till att jag hann fylla 18 innan utredningen började och att jag som ”invandrartjej” ju mognat snabbare än jämnåriga svenska tjejer vilket måste med i bedömningen om det skett ett brott.

Gissa hur mycket förtroende jag har för rättsväsendet.”


Stefan Babic, 25, Göteborg:

Glömmer aldrig när jag på mitt gamla jobb satt vid frukostbordet. Det var vid den tiden som en våldtäkt som streamats live på Facebook var på förstasidorna. Detta började diskuterats av arbetskollegorna vid bordet, då min chef skrek ut:

”Stefan vet vem det är, det är säkert någon av hans 100 kusiner!”

Det blev total tystnad vid bordet och jag, som i de flesta fall kontrar, blev stum. Detta är bara en av 1 000 saker som samma chef har vräkt ur sig.


May-Britt Öhman Tuohea Rim, 51, Stockholm, Luleå och Jokkmokk:

Vi samer ses tyvärr ofta som ointressant i den antirasistiska rörelsen av många anledningar. En återkommande är ju den att många av oss kan passera som svennar. För efter dryga 500 år av aggressiv kolonisation har vi utvecklat vissa överlevnadsstrategier och i många fall påtvingats dem. Som svenska namn. Mitt samiska släktnamn närmast är Rim. Mitt tornedalska är Tuohea. Jag har lagt till dem i min Facebookprofil för att reclaima mina tillhörigheter.

Själv är jag blond, och får därför emellanåt kommentaren att jag ju inte kan vara same. Den rasistiska stereotypen är nämligen att samer har svart, stripigt hår. Och brett mellan ögonen. Och höga kindben. Jag har kommit på mig själv med att hänvisa till min svarthåriga mamma en gång när jag för många år sedan ifrågasattes på grund av min blondhet. Det skaver än i dag. Internaliserad rasism. Rasbiologi. Skam. Överlevnad. Jag har råkat ut för en hel del, och min släkt likaså. Min mamma så pass mycket att hon helt – inför mig, det vara bara vi två när jag frågade – aggressivt förnekade sin samiska tillhörighet. Ungefär som Elle Marja i Sameblod. Det är sorg. Och de två språk jag borde ha fått med mig som barn, lulesamiska och meänkieli, fick jag aldrig lära mig.

Varje gång jag går till min arbetsplats på Uppsala universitet passerar jag arkivet där de 12 000 bilderna från Rasbiologiska institutet finns sparade. Det är fri tillgång till dem - för dem som önskar. Det finns ingen etisk policy om hur de får användas. Till för något år sedan lades de upp online när någon begärde ut dem. Det har i alla fall upphört. Jag vågar inte gräva där, jag är rädd att hitta morfar naken på bild. Kanske till och med mamma! Vore fruktansvärt! Och i en annan byggnad på Uppsala universitet förvaras samiska kvarlevor i lådor.

David Karlsson, 23, Skara:

1. Vad hette du innan Karlsson i efternamn?

2. ”Wow vad bra svenska du pratar, hur länge har du bott i Sverige?”

– I hela mitt liv…

”Jaha då måste du vara adopterad?”

– Nej?

Men du pratar ju så bra svenska?

3. När de i kassan börjar prata engelska med en och man svarar ”prata svenska istället, din engelska suger”.

4. När folk frågar ”var kommer du från?”

– Sverige?

”Jo men alltså… från början?”

– Jaha, du menar var jag är född?

”Ja precis. Ta inte illa upp.”

– Nejdå, jag är född i Sverige.

”Men du är ju så brun?”

5. Allt folk som ska känna på ens hår.

6. Alla de som ska kommentera ens ”perfekta solbränna”.

7. De som blir chockade över att jag har jobb och betalar skatt.

8. De som får en chock när jag äter fläsk och dricker alkohol. ”Men är inte du muslim?”

9. De, oftast äldre damer och herrar, som kör in axlar och kundvagnar i en.

10. De som skriker ”åk hem din jävla n***r”.

11. De som säger ”ta din bananbåt och åk hem, mina skattepengar ska inte gå till dig”.

12. När jag var arbetssökande och hade mejlat cv utan bild och fick komma på intervju och de såg att jag var mörk. Finns inget som slår de ansiktsuttrycken!

13. När folk frågar mig och min sambo om vi är tillsammans och jag får höra att ”vi tar de svenska kvinnorna”.

14. När jag får höra att det är vårt folk som våldtar och begår brott.

15. När jag får frågan om man är bra på basket bara för att det ligger i mina ”gener”.


Mina Dennert, 42, Göteborg:

Det är på min arbetsplats på ett av Sveriges största universitet. Vi sitter i rektorns rum, det är styrgruppsmöte. Rektorn är ordförande. Min ställning är redan låg som ny i gruppen, icke-disputerad, rasifierad, kvinna och yngst av alla i rummet. En av männen sitter och glor på mig under mötet. Muttrar ohörbart och verkar illa berörd. Till slut tar han till orda, mitt i diskussionen om nästa års budget.

Han säger:

– Det går inte att koncentrera sig. Det har blivit så mörkt här i Göteborg.

Och så spänner han ögonen i mig. Ingen annan låtsas uppfatta vad som händer, de tittar nervöst ner i sina papper. Jag får dock ögonkontakt med rektorn som har uppfattat vad som hänt men sitter uttryckslös och tyst.

Jag vänder mig mot mannen och frågar, hur då menar du?

– Man tar ju in så mycket mörka människor. Det finns knappt några svenskar kvar. Säger han då.

Och nu är det knäpptyst i rummet. Jag ser mig om som så många gånger förut. Är det någon annan som tänker hjälpa? Eller är jag på egen hand?

Ingen vågar möta mig med blicken.

– Du menar mig alltså? säger jag.

– Ja, jag menar alla invandrare, svarar han.

Och då tar ordföranden äntligen till orda. Hen är inte bara chef för hela institutionen och sammankallande för mötet, hen är också min chef och därmed ansvarig för min arbetsmiljö. Hen vänder sig mot mig och säger med irriterad ton:

– Mina, kan du snälla ta det där tjafset utanför!


Yousra, 35:

Jag har fått uppleva rasism så länge jag kan minnas. Från att blivit kallad för n-ordet sen lågstadiet till påskkärring när jag bar slöja i vuxen ålder.

En kvinna väste i mitt öra att jag borde skämmas att jag ser ut som jag gör när jag var mitt inne i att titta på vad jag skulle ha inne i matbutiken. En annan kvinna stod och blängde på mig på spårvagnshållplatsen och när hennes vagn stannade kastade hon ur sig allt rasistiskt hat hon kunde komma på och klev sedan på vagnen medan jag stod handfallen kvar.

Alla blickar och personal som följer efter en i butiken. Alla dessa förbannade frågor man får. Vad tycker du om terrorism? Får du bestämma själv? Har du eget bankkonto? Är det inte tråkigt inte att äta bacon?

Alla gånger jag har talats till långsamt och övertydligt för att de tror att jag inte förstår svenska. När jag aldrig fick ordet under samlingen som sexåring på förskolan och att det aldrig blev min tur att riva av lappen på almanackan för att komma till dagens datum. Eller när en lärare kom fram till mitt bord under lunchen när jag gick på lågstadiet och sa att hon och en elev vid hennes bord tyckte sättet jag åt mina pannkakor var oaptitligt och att det inte är så man äter dem i Sverige.

Trots att jag är född här, mina barn likaså, får jag alltid frågan om var jag är från, när kom jag till Sverige? Att jag pratar väldigt bra svenska och om mina föräldrar gör detsamma. Är det en person i min ålder som ställer dessa frågor nu har jag sagt att min farfar var svensk innan du föddes och hoppas att de fattar vinken.


Baraa Alsamawi, 27, Stockholm:

Har fått försäkra flera tjejer jag dejtat om att nej, jag gillar inte isis och nej, jag kommer aldrig tvinga på dig en sjal och nej, jag kommer inte tvinga mina framtida barn att anamma islam.


Danny Lam, 24, Göteborg:

Jag börjar äntligen jobba som lärare, ett yrke som jag länge längtat efter. Att få sprida kunskap till unga personer och få se dem växa och bli mogna, det har jag alltid velat göra.

Jag känner pirret. Den där känslan man känner när man börjar i en ny klass. I en ny stad. Den enda skillnad är att jag är på andra sidan skolbänken. Och att dessa elever lär se upp till mig, där jag ses som en professionell person. Pirrigt, och spännande.

De sätter sig ner och stirrar på mig. Jag hälsar dem välkomna och berättar vad jag heter och att jag är deras nya matte- och NO-lärare. Jag fortsätter och frågar vad de heter genom att gå bordet runt. Precis när en ung tjej ska berätta sitt namn blir hon avbruten av en kille.

”Var kommer du ifrån?”

Jag blir ställd av frågan. Vad menar han? Är det kanske min skånska som gör att han undrar? Eller menar han var i Göteborg jag bor? Jag hinner inte fundera så mycket innan han fortsätter:

”Är du kines?”

Jag blir obekväm, trots att jag visste att han skulle fråga något sådant. Det är alltid så jävla svårt att veta vad man ska svara på en sådan fråga. Hade han frågat om jag var vit?

Hallå? Är du det?

Nej, jag är vietnames.

Jag börjar bli nervös och tappar fokus.

”Hallå, klassen. Jag frågade vad ni hette?”

Klassen fortsätter mumla. Jag kollar runtom i klassen och ser killen som frågade om jag var kines hålla ögonen som om han vore en stereotypisk ”kines”. Långa, smala, streck-ögon. Denna ständiga nidbild. Inte enbart i media, tecknade filmer och Hollywood. Vart jag än går. Han flinade.

Ett slag i magen. Hårt. Så kändes det. En timmes mattelektion kändes som en evighet. Fokus var på min hudfärg, min härkomst.

Kommer jag någonsin att få vara mig själv? Eller är mitt utseende det enda folk ser och är intresserad av? Jag står och kollar över kaoset som råder i klassrummet. När ser folk mig som en individ med personlighet och erfarenheter? Varför ses jag alltid enbart som en nidbild?

Dagen därpå tog eleverna med sig ätpinnar och spelade upp kinesisk musik från mobilen.

Mitt drömjobb blev nyss en börda. Jag längtar inte till nästa lektion längre.


Sjuksköterska, 24, Göteborg:

Var ska jag börja? Helvetet man fått utstå på praktikplatser för att man är svart? Bär slöja? Eller det man bevittnat inom vården? Att bli kuggad för att handledaren inte gillar svarta? Speciellt somalier då de enligt handledaren sällan bidrar och bara tar. Eller att jag bär slöja och stöttar förtrycket som finns.

Eller när man blivit kuggad på sin praktik på grund av att handledaren inte gillar ens hudfärg? När jag tog upp detta med läraren på skolan och läraren sa ”du kan inte förvänta dig att alla du arbetar med inom vården ska tycka om din hudfärg eller slöja”.

När vita svenskar sitter i fikarummet och alla kolleger inte hunnit komma ännu, eller när det är magsjuka på en avdelning och många blir ”smutsiga” (de kan då endast jobba med magsjuka patienter för att stoppa smittspridningen). Då häver enhetschefen ur sig ”är det tio små n****pojkar här i dag? och alla börjar skratta.

Eller att höra från sin handledare att slöjan inte platsar i vårdarbetet. Eller att riskera att bli kuggad på en nio veckor lång praktik för att man säger ifrån vid rasistiska kommentarer. Eller att handledaren tittar på dig varje gång det är ett terrorattentat på nyheterna som om du har terroristen on speed dial.

”Du är inte som alla andra du pratar så ren svenska!”

”Du är inte högljudd, alla svarta är så högljudda.”

”Du har så fin och ljus hy, perfekt färg, inte för mörk och inte för vit!”

När hälso- och sjukvårdspersonal inte hälsar på patienter som inte kan svenska när de börjar sitt pass och går runt för att ”de kan ändå inte svenska”.

Att jag som svart beslöjad kvinna alltid alltid måste göra dubbelt så mycket som Anna Svensson simply because I’m black makes me sick! Detta är bara en procent av vad jag har fått utstå eller bevittna inom vården.”


Nadine Dawod, 28, Malmö:

Dessa möten med rasistiska idioter är i form av allt från kommentarer, till exempel ”var är du ifrån … egentligen?” till fysiskt våld, som när vi var barn och min kusin fick smäll av en gubbe som tyckte att han stod ”på fel plats”.

Vad som skrämmer mig är hur internaliserat det är och hur det omsätts i praktiken. Att jag spenderat så mycket tid och energi på att försöka passa in och därför dölja vem jag är. Att jag skämts över min svincoola mamma, över arabiskan, över hemspråk, över vårt hem och helt maniskt försökt bli av med vartenda litet svart hårstrå på min kropp. Att jag hela tiden måste bevisa mig värdig, liksom för att kompensera att jag är blatte och kvinna, så till den grad att jag springer rakt in i väggen. Att deras hat föder mitt hat, men att objektet är densamma. Jag.”

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: