IS, kriget och kvinnorna

2014-08-15 | Sholeh Irani padlock

UTRIKES

Islamiska staten (IS) har på kort tid kunnat lägga beslag på stora resurser i ett av världens mest övervakade områden. Plundringen och terrorn följer i spåren av en desperat och komplicerad maktkamp där Iraks president Nouri al-Maliki, som nu tvingats avgå, spelat en avgörande roll. Rapporterna om sexuellt våld följer ett känt mönster, och att kurdiska kvinnor nu tar till vapen kan tolkas på flera sätt.

En äldre man från ursprungsbefolkningen Yezidi i Irak på flykt från IS (Islamiska staten, före detta Isis) sade förvånad till en Aljazeera tv-reporter att så länge han minns har folk levt i fred tillsammans... muslimer, kristna och yezidier, som grannar, umgåtts med varandra, deltagit i varandras högtider och hade inga problem med samexistensen.

– Och nu kommer Isis, sade han.

Liknande hävdar även föreningen Iraksolidaritet i Sverige.

– Före ockupationen var det ofint i Irak att fråga om folks tillhörighet. Det fanns ingen sunnitriangel. USA införde den benämningen. I hög utsträckning gifte sig sunni och shia med varandra. Kristna och muslimer firade varandras fester. Kvarteren var blandade i Bagdad, i Mosul, i Basra, i Kirkuk...

I och med USA:s invasion av Irak omvandlades landets politiska system till ett system betingat av sekt och etnicitet enligt kvotsystem.

Iraks befolkning genomgår enligt FN-organet OCHA den största tvångsförflyttning i världen. 1,2 miljoner människor har sedan januari 2014 fördrivits från sina områden.

Kartan över Mellanöstern ritas om, gränserna flyttar fram och tillbaka över natten. Etnisk rensning följs av plundrade städer och folk som flyr undan våld. Tiotusentals civila blir beroende av humanitära stöd i en av världens rikaste regioner. I Libyen, Syrien, Irak, Libanon, Gaza och Västbanken drabbas civilbefolkningen av våld, krig och misär på grund av vår tids mest komplicerade och desperata maktkamp med nya och gamla aktörer inblandade. Allt detta medan hela regionen befinner sig i en politisk och ekonomisk kaos. Folkliga revolter mot korrupta härskare slås ner eller manipuleras till inbördeskrig och bakslag.

Monopoliserad makt

Ahmad Eskandari är Kurdistan-kunnig och har följt utvecklingen i regionen i flera decennier. För Feministiskt Perspektiv förklarar han orsakerna bakom IS och Irakkrisen.

– I ett land vars president är kurd, parlamentsordförande sunni och premiärminister shia, förväntas maktbalansen genomsyra landets alla organen. Men det är inte fallet i Irak. Enligt grundlagen håller premiärminister Nuri al-Maliki makten, det vill säga både den politiska och militären. Detta har gjort att Maliki med stöd från regimen i Iran samt det shiadominerat parlamentet, monopoliserat makten och med detta stärkt sitt eget parti.

Enligt Ahmad Eskandari har miljontals dollar i oljeintäkter vid sidan om bistånd från USA och andra västländer samt Ryssland och Kina bidragit till Malikis ökade möjligheter att stärka sin position i Irak på bekostnad av andra gruppers inflytande och välfärd.

– Allt detta har lett till att Maliki insåg att vid amerikanska truppers tillbakadragande, kan han utan samröre med sunniter och kurder monopolisera makten helt och få total kontroll. Men andra händelser och faktorer störde hans planer och gjorde honom ännu mer impopulär. Missnöjet i sunnidominerade områden, som inte fick någon del av oljedollarna eller de utländska bistånden, och som lider av enorm fattigdom knäckte Malikis envälde. Maliki-regimens inställning i Syrienkriget spelade också en stor roll.

Överraskade eller samtyckande stormakter?

IS, som har ambitionen att utvidga sitt territorium i från Syrien passade på, menar Ahmad Eskandari.

– Med stöd från regionala makter som misslyckades med att få bort Assadregimen och som är emot regimen i Iran, har IS lyckats sudda bort gränserna mellan Syrien och Irak. I en ohelig allians med arabiska nationalister, såsom före detta baathpartister, missnöjda militära befälhavare och nomader som hatar Iraks styre, övertog IS storstaden Mosul.

IS-styrkan blir allt starkare för varje dag. Diverse demonstrationer av deras anhängare dyker upp både i Europa och i de islamiska länderna, liksom Indonesien och inte minst vid iranska gränser till Irak. IS kontrollerar nu områden som sträcker sig till iranska gränsen. Uppskattningsvis har IS rekryterat upp emot 40 000 krigare under de senaste månaderna. De får vapen och krigsutrustning från sina allierade men fick dessutom tillgång till avancerad utrustning när de tog över staden Mosul. Uppskattningsvis har IS fått tag i 425 miljoner dollar från banker i Mosul och i dag räknas IS styrkan som en välorganiserad armé av reaktionära vältränade män som delar ut pengar och lovar paradis. I de ockuperade områdena tar de hand om fattiga och erbjuder social trygghet för de som lyder och underkastar sig IS ytterst reaktionära sociala normer och ordning.

– Länder som Saudiarabien, Qatar, Turkiet, och delvis kanske Egypten, agerade som katalysatorer i IS framgångar. Fortfarande är det ett stort frågetecken hur en storstad och viktigt fäste som Mosul, i ett land som fortfarande står under amerikaners beskydd, i ett ytterst krisdrabbad, militärt och politiskt viktig region, faller i IS händer så lätt och så snabbt. Och alla mäktiga säkerhetstjänster som bevakar regionen från Turkiet, USA och Israel blev bara överraskade! Frågan som ställs av många är om detta inte på något sätt ägt rum i samtycke med makthavare eller regimer i regionen med syfte att bli av med Maliki och hans maktapparat genom att skapa kaos i Irak. Än så länge finns det inga riktiga förklaringar till det som hände, menar Kurdistan-kunnige Ahmad Eskandari.

Kriget och kvinnorna

Kvinnors kroppar har historiskt varit krigsfält. Sexualiserat våld är ett av de mest effektiva vapnen för att demoralisera motståndet i alla krig. Balkankriget är det senaste färska beviset i Europa.

Militariseringens första förlorare är kvinnor. Detta har kvinnorättsaktivister i Mellanöstern talat om och varnat för de senaste två decennierna. Flera försök att mobilisera över gränserna mot militariseringen av regionen har stoppats av säkerhetstjänster i olika länder.

Kvinnor från Syrien och Irak har berättat om hoten mot kvinnor och det allt brutalare sexualiserade våldet i flera år, som började med kvinnors minskade rörelsefrihet. År 2003, innan USA-invasionen fanns det även ett nattliv i staden Basra i Irak, till exempel. 2008 under USA:s styre täcktes stadens vägar av graffiti som riktade sig till kvinnor: "Din makeup och dina beslut att inte ha huvudduk leder till din död."

I skuggan av de senaste Gaza-attackerna, där en stat som uppfattas som legitim och civiliserad rättfärdigar bombningen av civilbefolkning, skolor och sjukhus med självförsvar, vad kan man förvänta sig av en grupp som IS som säger tydligt och klart att de ska utrota alla som inte underkastar deras kalifat? IS reagerar inte på internationella påtryckningar. Inte heller underkastar de sig några som helst krigslagar. Men de "barbariska" akter som beskrivs av myndigheter i Irak och upprepas av medier i väst, är inget nytt i Irak. Det har sedan länge pågått ett krig mot kvinnorna på Iraks gator och torg, av fanatiska miliser, huliganer, poliser och militärer.

Kurdiska kvinnor från både syriska Rojava och irakiska självstyrande Kurdistan visar styrka och vägrar fly undan Is terror och wahhabistiska påbud. De beväpnar sig för att försvara sig själva och civilbefolkningen mot IS styrkor. Men även detta uppfattas som oroväckande av en del kvinnorättsaktivister som menar att kvinnosoldater är tecken på mer militarisering som enda lösning, något som leder till ytterligare krig och intensifierat våld mot kvinnor. Andra menar tvärtom att kvinnorna stärks och blir en kraft att räkna med. Man kommer inte kunna skicka beväpnade kvinnor tillbaka till hemmet. Dessutom kommer kvinnor inte ses som offer och männens heder utan som kapabla individer att försvara sig själva.

Kommer kvinnors aktörskap i kriget i längden leda till kvinnors upphöjda ställning i regionen? Finns risken att en total militariseringen av regionen och ändlösa krig stärker reaktionära och patriarkala värderingar? Oavsett kvarstår faktum att valet i Mellanöstern inte tillhör kvinnorna. Kriget skapar sina villkor och sin mentalitet.