”Att säga en sak men göra en annan”

2014-08-08 | Mazdak Farrokhzad padlock

OPINION

Soraya Posts val av partigrupp i EU-parlamentet, hennes röst på Jean-Claude Junker som EU-kommissionens president och beslutet att ställa sig bakom S & D:s resolution om Gaza har väckt frågor och kritik. Mazdak Farrokhzad är en av dem som vill ha svar.

Mazdak Farrokhzad studerar informationsteknik på Chalmers och har tidigare varit distriktsstyrelseledamot i Ung Vänster Göteborg och Bohuslän.

RELATERADE ARTIKLAR:

2014-07-18: Mycket på spel i Bryssel

2014-07-16: Sveket från Soraya Post

2014-07-15: Post i blåsväder efter valet av EU-kommissionsordförande

2014-06-19: #euvalet: Experter eniga – strategiskt gruppval av Fi

Hur skulle samhället fungera om varje förtroendevald sa en sak, men sedan gjorde motsatsen? Om vi i kompromissens namn röstade bort våra principer? Vem kan lita på ett parti som beter sig så?

Det började med att Soraya Post, Feministiskt Initiativs representant i EU-parlamentet med starka ord argumenterat emot valet av Jean-Claude Junker som president för EU-kommissionen. Hon beskrev honom som ett skällsord i Sydeuropa, en man med ett förlegat ledarskap och en skrämmande skattepolitik. Att kalla honom en konservativ anti-feminist som strävar efter ett federalt EU är inte en dålig beskrivning. “Mr. Bunker” är ett annat namn för honom, eftersom han är känd för sina åtstramningspolitik och sitt korridorsnack. Dessutom utreddes Luxemburg, som Junker vid tiden var premiärminister för, för att vara ett skatteparadis.

Trots detta, och trots sina ord röstade Post och Feministiskt initiativ på denna man. Är det det feministisk politik? Post menar att det bara fanns en kandidat och att hon personligen fixat in “en kommissionär för grundläggande rättigheter samt inkorporeringen av deklaration i EU”. Samtidigt säger hon att hennes röst bara är en droppe i havet, men hur trovärdigt är detta? Inte särskilt - i artikel. 6. 2 i fördraget om europeiska unionen står det redan att EU ska skriva under Europakonventionen vilken för övrigt redan är bindande för alla medlemsstater. Att rösta för Junker är att stärka hans mandat, att ge honom trovärdighet, vilket samtliga svenska socialdemokrater och vissa miljöpartister avstod ifrån, medan Max Andersson (Mp) och Malin Björk (V) röstade nej. De enda från Sverige som röstade för Bunker var alltså partierna i den borgerliga alliansen och Fi. I en debattartikel i Expressen väljer Post att göra gemensam sak med Cecilia Wikström (FP) och Fredrick Federley (C) i deras favoritgren i politiken, att jämföra kommunister med nazister - det gör knappast saken bättre.

Om Post verkligen tror att hon genom att rösta emot sitt samvete kommer få något i utbyte från de konservativa och hennes partigrupp S och D, Socialdemokrater och progressiva, är det är i bästa fall naivt. Att Fi valde just denna partigrupp förvånade nog många - det är en grupp som i mångt och mycket skakar hand med de konservativa.

Några dagar senare är det Israels bombningar av Gaza som ska behandlas av parlamentet. I ord utbrister Fi: “Stoppa Israels folkmord - NU!”, men i handling röstar de för en resolution som likställer Israels och Palestinas bruk av våld, inte erkänner att Israel är en ockupationsmakt som bryter som folkrätten och inte vill införa sanktioner eller handelsbojkotter av Israel. Det är endast på Fis egna hemsida som Sissela Nordling Blanco är med på noterna.

Resolutionen lyfter inte fram bakgrunden till den senaste vågens konflikter, där Israel åter igen fängslat hundratals människor som släpptes i utbyte mot soldaten Gilad Shalit och påstår istället att Israel gått med på vapenvilan som militärdiktaturen Egypten föreslagit innebärandes total kapitulation från palestiniernas sida, utan att nämna att Hamas gått med på en tioårig vapenvila med rimliga krav. Resolutionen erkänner att Israel har rätt att skydda sin befolkning, men ger inte det palestinska folket, som är under ockupation och enligt folkrätten har rätt att göra motstånd, någon sådan rätt.

Det sägs att “filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den”. Dessvärre verkar denna lärdom gått många förlorad - men den får inte gå förlorad om demokratin ska leva. Vill Fi bara tolka världen, eller vill ni förändra den?