Elena Smon Wolay.

Utmanare på den experimentella musikscenen

2014-07-04 | Katarina Andersson padlock 1

KULTUR

Hon har varit tongivande på Stockholms klubbscen under flera år och ger sedan ett år tillbaka ut fanzinet Jazz är farligt. Nu studerar Elena Smon Wolay radiojournalistik och är Feministiskt Perspektivs nya musikskribent.

Elena Smon Wolay

Född 1986. Uppvuxen i Jönköping, flyttade till London som 18-åring, sedan till Stockholm och sedermera Vara sedan ett år.

DJ, klubbarrangör, skribent på Sound of music, med mycket mera.

Varit nattklubbsansvarig på Marie Laveau, konceptansvarig på Berns nattklubb.

Driver Jazz är farligt: klubb, fanzine och skivetikett.

Studerar radiojournalistik vid Vara folkhögskola.

Aktuell: Ny musikskribent på Feministiskt Perspektiv och med endagsfestivalen Jazz Är Farligt på Liseberg den 16/8.

Flytten från Stockholm till folkhögskolan i Vara innebär dock inte en total omläggning i livsstil; när Feministiskt Perspektiv når Elena Smon Wolay befinner hon sig i Berlin, där hon samma kväll spelar skivor på etablissemanget Monarch.

– Nu under sommaren reser jag runt och försöker bejaka vad som händer, hänger med helt enkelt, och turnerar som dj. Jag lämnar in mitt fanzine på andra ställen, åker på jazzfestivaler och satsar på att få in fler intervjuer inför starten av Feministiskt Perspektivs musiksida. Jag lämnade egentligen det här sex nätter i veckan-jobbet för att jag förstod att jag var tvungen att utveckla det jag ville säga i det långa loppet.


Och vad är det?

– När det kommer till fanzinet är det är ju en väldigt röd tråd. Den är för jazzälskare, den har alltid någonting för nördar och försöker kombinera subgenrerna inom jazzen i ett format. Men det jag vill säga i det långa loppet till andra människor, är att uppmärksamma musiken som jag verkligen, verkligen älskar som får mig att överleva det mesta. Jag tror att hjärtat nästan blöder för att saker och ting inte uppmärksammas, och när folk inte ens tycker att det ska uppmärksammas. Det är väl det jag vill sprida ordet om kanske. Allt från en jazztrummis som alla har glömt bort i 30 år och som jag tycker är helt fantastisk, till en ung kvinna som borde få mer press så att hon kan komma ut och få fler bokningar. Alla som har en väldigt intressant berättelse att säga med det de faktiskt gör. För det är väldigt tråkigt om det är musiker som gör musik bara för att det låter bra.

Elena Smon Wolay har sina rötter i punk och jazz och brinner i dag framför allt för den experimentella musiken. Klubben Jazz är farligt, som hon drev på på Hornstull Strand innan det såldes till Debaser var ett utrymme där hon musikaliskt fick helt fria händer, och fanzinet med samma namn är en förlängning av den verksamheten. När det gäller musikbevakningen i Feministiskt Perspektiv poängterar hon dock att det kommer att finnas en bredd.

– Det är klart att det ska vara bredare än bara jazz, men jag tror att jag kommer att hålla mig ganska mycket till experimentell musik, för att den ska få överleva, faktiskt. Om fler vet om den och vet hur den fungerar, så kommer den kanske överleva. Förhoppningsvis kommer jag kanske att bidra med något som får den att andas. Och kvinnor inom den scenen vill jag framför allt upplysa om.


Journalisters ansvar

Det är en mansdominerad genre, konstaterar Smon Wolay, liksom den är väldigt vit.

– Jag tänker granska väldigt mycket hur scenerna ser ut, och varför de ser ut som de gör. Och jag vill upplysa det på ett sätt där människor får berätta om det istället för att man bara hänvisar till statistik. Det är ett journalistiskt ansvar att framhäva hur scenerna ser ut, så att vi kan blicka mot en förändring. Generellt har journalister varit dåliga på att göra det och jag själv är väldigt dålig på att boka kvinnor. Jag vill hitta dem, och jag ägnar extremt mycket tid åt att försöka hitta dem, men det är jättesvårt. Om man snubblar på dem i tidningar, mer och mer och mer, inte bara månadsvis, utan extremt mycket, då tror jag att det kommer vara enklare i framtiden, när de inte enbart hittas på en liten lista hos Rättviseförmedlingen. Det vill jag vara med och bidra med!


Vad tror du det beror på att det varit så svårt att hitta kvinnor att boka, för din egen del?

– – Jag vet faktiskt inte. I subkulturer så tänker man inte så ofta på genus faktiskt. Det är som att alla slåss för någonting gemensamt och det är det som är viktigast. Där finns kvinnor men dom är väldigt få, jag har bokat kvinnor, men inte i en större konstellation. Det är alltid en tjej med i gänget, men aldrig fler. Det är trist.

För egen del har Elena Smon Wolay fått allt från ”kängsparkar till krokben till kramar”.

– På sistone, då det har gått bättre och bättre för mig, har jag upplevt att folk har blivit mer irriterade, alltså ju bättre det går desto starkare motvind känner jag från andra människor, och då framför allt män i branschen. Och så har jag fått den där klassiska kommentaren, ”hon fick intervjun för att hon är kvinna”. Där känns det som att jag blir sviken av andra som jag egentligen trodde backade upp mig i mitt jobb, inom jazzen och jazzen är ett starkt klimat som det är.

Sin nya uppdragsgivare ser hon som något av en fristad på det planet:

– Det kommer att leda mig någonstans istället för att dra mig tillbaka och stoppa min utveckling. Jag respekterar Feministiskt Perspektiv jättemycket, och jag ska försöka göra någon form av ny musikjournalistik utifrån att jag faktiskt skriver för Feministiskt Perspektiv, och det är ju väldigt intressant, och en jättestor utmaning för en väldigt ny journalist.


Passionerat intresse

För närvarande skriver Elena Smon Wolay på en artikel om hur textförfattare ändrar på texthistorien och hon kommer för Feministiskt Perspektivs räkning att bevaka musikklimatet i Sverige. Det innefattar reportage, recensioner och intervjuserier rörande olika musikstilar. Men hon ömmar som sagt extra mycket för de scener som större tidningar ofta väljer att ignorera, som olika subgenrer inom jazzen. Journalistiken är i mångt och mycket en naturlig följd av det passionerade musikintresset.

– Framför allt ville jag nå ut med den här musiken till en bredare massa. Och så märkte jag att det finns ett intresse, och va, skriver jag bra också? Jag visste bara att jag till exempel måste ha en intervju med den här personen för den kan kanske ha något att säga om den här grejen, varför var hans eller hennes musik till exempel kommunistisk från -69 till -72 och sedan fick en vändning, kan hen inte berätta lite mer om det?

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer


20140704 - Andreas Tilliander

Hurra!

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: