Signe Bremer.

Debatten om transpersoners inkludering i feminismen inte ny

2014-03-28 | Mårten Färlin padlock 1

INRIKES

– Det finns en djup rotad bild av transpersoner som en form av illvilliga trojanska hästar vilka avsiktligt menar att lura allmänheten med en fejkad fasad. Den föreställningen speglas inte bara inom feminism, utan också i populärkultur, klubbkultur, stadsplanering avsedd att fungera i "förebyggande" syfte, den trans*specifika vården och dess psykiatriska könsutredningar, rättsväsendet och så vidare. Det säger Signe Bremer, etnolog och forskare vid Uppsala Universitet.

RELATERADE ARTIKLAR:

”Det handlar om kulten av horan”

FAKTA/Asterixen, som återfinns i texten, används numera används flitigt i en internationell kontext, är ett sätt att markera en öppen förståelse av begreppet. I de fall då Bremer exempelvis talar om trans*kvinnor, trans*feminina eller trans* specifik vård avser det att inkluderar en mängd varierande identifikationer och könsuttryck. Det knyter även an till kategorin transperson som paraplybegrepp snarare än som det så ofta tolkas av allmänheten; alltså som synonymt med kategorin transsexualism och därmed upplevelsen av att vara av ett annat kön än det juridiska kön en tilldelades vid födseln samt behovet att förändra kroppen helt eller delvis med exempelvis kirurgi eller hormonbehandling.

Cisperson/ciskvinna/cisman: Person vars juridiska, biologiska, sociala kön och könsidentitet hänger ihop, är entydigt manligt eller kvinnligt och detta består under hela livet.

Signe Bremer är fil dr i etnologi, forskare vid Uppsala universitets centrum för genusvetenskap, samt deltidslektor i genusvetenskap vid Södertörns högskola. Hon bedriver projektet Den könsbinära staden: en kritisk studie av trygghet, utsatthet och motstånd i transpersoners berättelser om stadsliv, som finansieras av statens forskningsråd för hälsa, arbetsliv och välfärd. Som titeln antyder har Bremer i sin forskning, som ännu är i ett tidigt skede, tagit del av transpersoners berättelser om hur de upplever olika rum i staden. Något hon blev inspirerad till att studera vidare, i arbetet med sin avhandling Kroppslinjer. Kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering (2011), som är en etnografi över framförallt transpersoners berättelser om att genomgå de psykiatriska könsutredningar som krävs då en vill ändra sitt juridiska kön. Bremer har konstaterat att många transpersoner i dag inte känner sig trygga i könssegregerade miljöer - som också kan vara feministiska.

– Det finns en djup rotad bild av transpersoner som en form av illvilliga trojanska hästar vilka avsiktligt menar att lura allmänheten med en fejkad fasad. Den föreställningen speglas inte bara inom feminism, utan också i populärkultur (så som litteratur, film och television), klubbkultur, stadsplanering avsedd att fungera i "förebyggande" syfte, den trans*specifika vården och dess psykiatriska könsutredningar, rättsväsendet och så vidare.

Badhus är ett exempel som nämns, i fråga om könssegregerad stadsplanering.

– Könssegregation är inbyggt i byggnader. Jag vet inget badhus där jag inte måste välja mellan två ingångar: mäns eller kvinnors. En måste välja kön för att få komma in till bassängerna.

Bilden av transpersoner som trojanska hästar har enligt Bremer historiska rötter. Till exempel fallet då Cornelis Vreesvijk i maj -75 åtalades för misshandel och olaga hot av två kvinnoidentifierade transpersoner som följt med honom hem. 

– I samband med att Cornelis upptäckte att kvinnorna inte hade de könsorgan som förväntades av dem enligt normen för hur ”riktiga” kvinnors kroppar ska se ut blev han arg och tog till kniven. Fallet finns även beskrivet i Vreesvijks visa Balladen om hurusom Don Quijote gick på en blåsning, och var även nyligen fokus för konstnären Sonja Nilssons numera avslutade utställning på Färgfabriken i Stockholm. Detta fall må vara passerat i tid men illustrerar samtidigt på ett tydligt sätt den vanligt förekommande synen på transpersoner som könsbedragare, liksom att det är ett känt exempel på transpersoners utsatthet i staden. 

Föreställningen om transpersoner som könsbedragare finns enligt Signe Bremer även inom rättsväsendet. Följande exempel inträffade för snart två år sedan.

– Ett fall av våldtäktsförsök mot en kvinnoidentifierad transperson bedömde Örebro tingsrätt inte vara ett våldtäktsförsök eftersom brottsoffret inte hade det könsorgan som förövaren förväntade sig i sin avsikt att våldta en kvinna. Att brottsoffret var en trans*kvinna blev förmildrande omständigheter enligt domen som utföll vid Örebro tingsrätt. Hovrätten dömde dock till brottsoffrets favör och de förmildrande omständigheterna togs slutligen bort i och med att domen överklagades.

Signe Bremers forskning har visat att föreställningen eller uppfattningen om trans*personer som könsbedragare eller illvilliga trojanska hästar förekommer även i kvinnoseparatistiska sammanhang. Hon berättar om en av hennes äldre informanter.

– En av de som medverkar i mitt projekt är en lesbisk- och kvinnoidentifierad person i 65-årsåldern. I samtalet, som bland annat rörde berättelser som utspelade sig i en 80-tals kontext, berättade hon exempelvis att kvinnoidentifierade transpersoner och andra trans*feminina inte släpptes in i den numera nedlagda kvinnobokhandeln Medusa i Stockholm. Och vid besök av lesbiska miljöer, till exempel nattklubbar, hände det att hon råkade ut för kroppsvisitation. Skulle de finna en penis så blev en inte insläppt. Därför fick hon lära sig att hantera ”tucking”, det vill säga gömma penisen på ett bra sätt. Här ser vi återigen bilden av den trojanska hästen. Det fanns en idé om ett kvinnoseparatistiskt ”safe space”, där trans*kvinnor och andra trans*feminina i och med att de ej var fittfödda förstods som män.

Feminismen spelar för flera stor roll.

– Att samma sorts föreställningar även kommer till uttryck inom feminismen, som numera åtminstone ofta på pappret säger sig inkludera transpersoner i kampen, är såklart oerhört problematiskt av många anledningar. Bland annat för att flera av de jag har pratat med är verksamma inom feminismen, och sätter sitt hopp till rörelsen. Den allmänt sett bristande förmågan att ta till sig kritiken från transrättighetsrörelsen gör även att den feministiska rörelsen går miste om värdefull utveckling.

I en nyligen genomförd promenadintervju dök internationella kvinnodagen upp som ett samtalsämne.

– Dagen, som hade passerat bara några dagar innan intervjun ägde rum, beskrevs som källa till både feministisk glädje och sorg. Hen berättade att 8:e mars tidigare hade varit dens favoritdag på året. Men i takt med att den kommit att identifiera sig som transperson, till skillnad från en tidigare identitet som ciskvinna och flata, har dagen kommit att laddas mer med sårbarhet och exkludering än med samhörighet och kamp. Inför årets 8:e marsfirande hade den funderat på om den överhuvudtaget skulle orka delta i relaterade event. Att gå i Stockholms stora demonstrationståg för att högtidlighålla kvinnodagen hade också varit jobbigt. Den hade inte sett några som helst synbara tecken på representation av transrättighetsfrågor i demonstrationsplakat och utropade slagord. Tillsammans med vänner hade den även valt att börja årets 8:e mars med att gå på tidskriften Bangs panelsamtal ”Vem är feminismen för?” Upplevelsen av samtalet, som ägde rum i kulturhuset i Stockholm, beskrevs som positiv, men likväl hade den infekterade diskussionen om transpersoners plats inom feminismen delvis färgat av sig på samtalet, i och med att öppen konflikt kring frågorna uppstod i publiken.

En av hennes informanter delade med sig av följande:

– En av de som medverkar i min studie berättade om ett tillfälle då den skulle delta i ett demonstrationståg i samband med evenemanget ”Ta natten tillbaka” i Malmö, som är en internationell feministisk och kvinnoseparatistisk rörelse som går tillbaka till 70-talet. Grundtanken inom denna rörelse är att kvinnor tillsammans ska ta natten tillbaka från de som upplevts ha gjort gatorna otrygga om nätterna, alltså män. I samband med eventet i Malmö uppstod de diskussioner om huruvida deras demonstrationståg alls skulle vara trans*inklusivt. Då tåget slutligen blev trans*inklusivt skapades det ett särskilt cisblock i demonstrationen. Det vill säga, ett särskilt block, som visserligen inte var ett stort sådant, men som skapades av fittfödda kvinnor för fittfödda kvinnor med anledning av ett uttryckligt motstånd mot demonstrationens trans*inklusion. Detta resulterade i att personen jag pratade med upplevde sig som mycket otrygg under sin medverkan i Ta natten tillbaka i Malmö. Exempelvis var den inte helt öppen med sin identitet som intergender och hade samtidigt vänner både bland de som var för och emot trans*inklusion. Den hamnade med andra ord i kläm mellan olika vänskapsband och feministiska ståndpunkter på ett mycket beklagligt vis. Denna person är inte den enda av de medverkande som har lyft fram det Malmöbaserade arrangerandet av Ta natten som exempel på otrygga feministiska sammanhang. En informant, som dock inte själv deltog, berättade om en obehaglig upplevelse som den fått höra av en trans*identifierad vän som deltagit i demonstrationen. En av meddemonstranterna hade gått fram till den och uttryckligen sagt att den hade förstört den feministiska traditionen. Anledning till uttalandet var dens identifikation som transperson och engagemang för ett trans*inklusivt Ta natten tillbaka.

Debatten om transpersoners inkludering inom feminismen har funnits länge, men enligt Bremer förs den i dag med utgångspunkt i delvis nya villkor i och med sociala medier samt en stärkt transrättighetsrörelse.

– Jag pratade med en vän och expert, med erfarenhet av transrättighetsrörelser, som till skillnad från mig inte är cisperson eller forskare, om den här debattens aktualitet. Personen menar att detta inte är ”något nytt uppkommet. Inte något som just blossat upp. Utan något som bara just nu har kommit upp till ytan för många därför att fler transpersoner idag hörs än någonsin. För att fler transpersoner bygger egna arenor, har egna röster, gör sig hörda på egna premisser. Det har aldrig hänt förut." 

När Bremer försöker förstå konfliktytan finns Sara Ahmed som inspiratör.

– Med referens till teoretikern Sara Ahmeds diskussion om feministiska glädjedödare menar jag att det går att förstå transrättighetsrörelsen som en inomfeministisk glädjedödare, liksom också Ahmed anser att antirasistisk feminism kan beskrivas som sådan. I stället för att lyssna och ta till sig den transfeministiska kritiken som transrättighetsrörelsen kommer med så bollas anledningen till problemet tillbaka till glädjedödaren själv. Det betyder att den allmänt sett mindre priviligierade transrättighetsrörelsen, som kommer med obekväma krav och som påtalat maktobalansen i första hand, tenderar att bli kategoriserad som en särskilt arg och emotionell bråkmakare vars maktkritik upplevs som ett hot om splittring av den feministiska rörelsen.

Bremer ser också vissa tecken i tiden, varför frågorna kan anses extra debatterade i dagsläget.

– Kanske kan en möjligen säga att SVT:s dokumentärserie Fittstim – min kamp, i vilken exempelvis Ebba Witt-Brattström beskrev könspronomet hen som kvinnoförakt - samt valet att ha med Kajsa Ekis Ekman – vars val att ta upp transpersoner som exempel på appropriering, och i samma stycken benämna ej fittfödda kvinnor som män – som talare på den kommande festen ”Det feministiska manifestet – en kärleksfest” blev droppen här och nu.

Signe Bremer nämner vidare två texter och en intervju, som är relevanta för den debatt som har blossat upp med kritik mot bland annat ovan nämnda Ekman. En av de texter som nämns är just Ekmans, som också är det mest aktuella av de tre, samt en av talarna i samband med festen Det feministiska manifestet som arrangerades med anledning av Kvinnodagen den 8:e mars.

Janice Raymond kan förstås som det internationellt sett mest kända och omdebatterade exemplet. Katinka Ström nämns för att det är en svensk feminist som är uppenbart inspirerad av Raymond, samt fick stort inflytande inom Kvinnhohuset i Stockholm där bland annat en av grundarna Eva-Lisa Bengtson uteslöts på grund av sin bakgrund som ej fittfödd.


Utdrag Signe Bremer anser vara relevanta presenteras nedan, följt av hennes egna tolkningar av exemplens beröringspunkter.


Varat och Varan, Kajsa Ekis Ekman (2010), pocket, Leopard förlag

”Beundran för horan är inget vaccin mot föraktet. Det kan tvärtom gå hand i hand med ett öppet eller dolt förakt för hennes mänsklighet och i en brist på insikt om hennes verkliga situation. »Femmen« kan upprepa i tid och otid att hon är en slampa och hora och samtidigt ha en nonchalant attityd till prostitution. Den transsexuelle kan tvinga alla att kalla honom för kvinna och samtidigt ha noll förståelse för kvinnosaken. Vagabonden kläs sig i indiska byxor men glömmer inte att pruta ordentligt på dem. Arbetarromantikern kan hylla kroppsarbeten och vilja att något av denna aura fastnar på honom, men det är en stereotyp manlighet han beundrar, inte en levande människa under specifika villkor. Wiggern känner sig svart, men upprörs inte över våldet i ghettot – det hör ju till! Vad han inte förstår är att just genom att fetischera någons vardag visar han hur långt han står ifrån dem. Levnadsvillkor görs här till identitet och sedan till fetisch.” (s.45, 46)

”Det viktiga här är att ge sken av att sudda ut gränser och samtidigt upprätthålla dem: den andre är inte jag, men den andre är någon jag kan klä ut mig till. På så sätt normaliseras prostitutionen, samtidigt som den hålls på avstånd. Frantz Fanon skrev:

Jag menar att den som älskar negern är lika ’sjuk’ som den som hatar honom (…) I absolut mening är inte negern mer värd att älskas än tjecken. Det handlar om att ge människan hennes frihet.” (s.47)


Kvinnors sexualitet, könsbyte och lesbisk separatism, Katinka Ström, intervju I KomUt (1999)

”Här presenteras radikalfeminismen, genom Kvinnohusets Katinka Ström. Radikal-feminismen är en separatistisk gren av feminismen som inte tror på samarbete med män för att förverkliga sina mål. Rörelsen har haft viss betydelse för den lesbiska frigörelsen.”

”HP: Bör man-till-kvinna transsexuella och/eller man-till-kvinna-transvestiter få vara med i lesbiska separatistiska sammanhang?

Katinka: - Nej, eftersom de är män. Man kan inte byta kön, bara stympa sin kropp genom kirurgi och hormonbehandlingar. Att vara kvinna kan inte heller reduceras till att enbart handla om könsdelar. Det handlar lika mycket om att ha växt upp som flicka och upp-levt kvinnoförtrycket under ett helt liv.

- En man kan inte känna sig som kvinna" eftersom han aldrig varit kvinna och inte vet vad det innebär. Att vara kvinna är inte en vag känsla", det är att tillhöra en förtryckt klass (kvinnor).

- En del av kvinnoförtrycket utgörs också av alla de sätt varpå män torterar den biologiska kvinnokroppen, till exempel genom påtvingat moderskap och alla former av sexuellt våld. Transsexualism är en del av det reaktionära bakslaget mot feminism, i synnerhet mot lesbisk feminism.

- Det är väldigt hotande för män att kvinnor har sina egna organisationer och kvinnohus. Män vill invadera dessa för att få insyn och därmed kontroll och makt över dem och även få fysisk tillgång till lesbiska. Våra kvinnomiljöer är få till antalet, unika och måste bevaras för enbart kvinnor.”


The Transsexual Empire: The making of the she-male, Janice Raymond (1979), The Athene series

“In the case of the male transsexual, the penis is seen as a “thing” to be gotten rid of. Female body parts, specifically the female genitalia, are “things” to be acquired. Men have always fetishized women’s genitals. Breasts, legs, buttocks are all parts of a cultural fixation that reduces women not even to a whole objectified nude body but rather to fetishized parts of the female torso. The Venus de Milo symbolizes this as well as the fact that it has never been restored to its original integrity. “Cunt, ” “ass, ” “getting one’s rocks off, ” “balling, ” are all sexist slogans of this fetishized worldview where even “chicks” and “broads” are reduced to the barest essentials. Male-to-constructed-female transsexualism is only one more relatively recent variation on this theme where the female genitalia are completely separated from the biological woman and, through surgery, come to be dominated by incorporation into the biological man. Transsexualism is thus the ultimate, and we might even say the logical, conclusion of male possession of women in a patriarchal society. Literally, men here possess women.” (s.30)

“Rape, of course, is a masculinist violation of bodily integrity. All transsexuals rape women’s bodies by reducing the real female form to an artifact, appropriating this body for themselves. However, the transsexually constructed lesbian-feminist violates women’s sexuality and spirit, as well. Rape, although it is usually done by force, can also be accomplished by deception. It is significant that in the case of the transsexually constructed lesbian-feminist, often he is able to gain entrance and a dominant position in women’s spaces because the women involved do not know he is a transsexual and he just does not happen to mention it.” (s.103-104)


Dessa texter genomsyras enligt Signe Bremer av en radikalfeministisk tradition som i relation till transpersoner blir oerhört problematiskt, och är i förlängningen en del av samhällets förtryck av gruppen.

– I samtliga tre texter från 1979, 1999 och 2010 återfinns beskrivningar som uttryckligen skildrar trans*kvinnors kroppar och liv i termer av mäns fetischering – läs appropriering - av fittfödda kvinnor samt förkroppsligande av patriarkala ideal.

Janice Raymond går enligt Bremer möjligen längst av de tre.

– Man till kvinna-transsexualism framställs av Raymond som att män genom att appropriera kvinnans kropp bedrar och till och med våldtar kvinnor. Precis som sina feministiska företrädare Raymond och Ström, använder även Kajsa Ekis Ekman transfeminininitet som ett exempel på mäns appropiering av kvinnokroppen. Därav skriver hon in sig i en radikalfeministisk tradition vars kärna ligger i en syn på trans*kvinnor som könsbedragande män – en form av trojanska hästar - och kolonisatörer av kvinnors kroppar. Det förtryck som transpersoner ofta lever under sopas därmed helt under mattan. Detta förstår jag, samt många med mig, som ett retoriskt diskvalificerande av transpersoners förkroppsligade livserfarenheter.

Signe Bremer frågar sig vidare varför det är relevant att exemplifiera med just trans*kvinnor och trans*femininitet i dessa sammanhang.

– Varför tenderar just trans*kvinnor och trans*femininitet historiskt sett användas som exempel i liknande diskussioner? Vari ligger relevansen av just detta exempel? Samt enligt vem och på vems villkor? Har vi inte år 2014 kommit längre än så inom den Sverigebaserade feminismen? Jag vill citera Alexander Alvina Chamberland, som på sin blogg skriver att ”Hur kan du appropriera något om du förlorar lika mycket på det, och i många fall faktiskt mycket mer på det, än en cis-kvinna gör?! Den starka känslan och begäret efter att vara eller att vilja vara eller ibland vara/vilja vara eller ibland gestalta/vilja gestalta en femininitet trots att du föddes med en viss kropp som vårt transfoba, misogyna och femme-fobiska samhälle genom våld och hot viljat bokstavligt talat slita av dig klänningen, slå dig så du gråter bort maskaran osv. är INTE appropriering.”

Det är dock enligt Bremer viktigt att poängtera att problematiken är större än enskilda teoretiker och personer.

– Kritiken av Ekis Ekman bör dock inte missförstås som en kritik av Ekis Ekman som person, eller som enskild feministisk debattör och skribent. Problemet ligger istället i den allmänt sett utbredda antitrans*attityd som präglar samhället i stort. Här står feminismen givetvis inte fri. Att feminismen och transrättighetsrörelsen har en historiskt sett konfliktfylld relation är både en del av samhällets utbredda förtryck av transpersoner som grupp samt en konsekvens av kategorin kvinna som exkluderande kategori. Det bör även tilläggas att ovanstående tre exempel i förlängningen även kan förstås som del av en internationellt sett lång genusteoretisk tradition av att vid behov använda sig av transpersoner som objektifierad kategori i samband med teoriutveckling. Slutligen menar jag att samtliga av dessa tre texter fungerar så att de fråntar transpersoner, och mer specifikt trans*kvinnor samt andra trans*feminina existensberättigande. De erkänner dem inte, annat än som exempel på mäns våld mot kvinnor.

Kajsa Ekis Ekman kommenterar sina citat ur boken Varan och varat här.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer


20140405 - gudrun tiberg

2003 gick det "rosa blocket" (som det kallades då och där) tillsammans med kvinnorna i European Social Forums (ESF) stora demo i Paris.

Tidigare under ESF, under kvinnornas sittning, var Gudrun Schyman den mest prominenta talaren. Det blev tumult när "rosa blocket" kom in i salen och drog till sig all medial uppmärksamhet. Några var upprörda. Jag fick ta ställning till mina fördomar. Det har jag haft glädje av sedan dess.

Gudrun Tiberg stolt riksdagskandidat för Fi, i år som alla andra valår

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: